Visar inlägg från juni 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Viskleken och Dylancitatet

Jag citerade en gång vad jag trodde jag hört eller läst om vad Dylan en gång påstått om poeter... min gissning av hur jag en gång uppfattat det blev nog fantasifull i överkant. Men så är det ju med minnet.

Det där citatet dyker upp då och då...

Jag har hittat det i Tage Danielssons Samlade dikter 1967-1967 (utg. 1967):

Poeter blir bara såna som inte duger till popsångare.

Lars Forsell i Vänner:

Poet blir bara den som inte kan bli popsångare.

Göran Greider i Världen efter kommunismen:

Poeter, det blir dom som inte kan bli rocksångare.

Söker man på nätet kan man hitta ytterligare några varianter. Men har Bob Dylan verkligen sagt det? Det låter ju onekligen som något han skulle kunnat ha sagt, så det finns kanske ingen anledning att tvivla på äktheten. Men jag kan inte hitta det i den flora av Dylancitat som finns på engelska på nätet, t ex  wikiquote .

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Författaren som roll

Förra numret av tidskriften Skriva (2 - 2019) innehåller en drygt 10-sidig intervju med Aase Berg, där hon gör några intressanta reflektioner om sitt förhållande till sin egen författarroll.

 Några citat:

Det finns, berättar hon, en "DN-Aase" som är betydligt mer självsäker än privat-Aase.

 - Jag är dryg när jag skriver i tidningen. Jag tänker att jag äger världen (...) Jag skriver inte prövande, använder aldrig "kanske".


 - ... Egentligen bryr jag mig inte om recensioner. Jag är faktiskt alienerad inför bokens färd genom världen. En recension går inte in i hjärteroten på mig. (...) Mitt yrke är inte jag. Mitt skrivande är jag, men jag förväxlar inte min prestation med mitt jag. Om någon skriver en recension så betyder det bara att någon har reagerat på något jag skrivit, inte att jag har gjort något fel.

Och hon ger bl a rådet:

Lär dig att skilja mellan rösten i dina texter och dig själv som privatperson. Ni behöver inte tycka samma saker. Textrösten behöver inte vara trevlig, även om du är en trevlig person.

Det ligger nära till hands att tänka att författare, åtminstone somliga, kan betrakta sin yrkesroll på samma sätt som en skådespelare ser på de roller denne spelar...

Jämför vad Lars Forssell skrev i sin bok Vänner (s 171-172):

Jag var ett barn ur "högborgerlig" miljö, ordentlig, väluppfostrad, mycket blyg och det är jag nog än. Någonstans inom mig går jag fortfarande tyst för mig själv, vettskrämd för att störa och ställa till bråk, undfallande och feg och djävligt rädd för flickor. Men räck mig bara ett björnskinn så får ni se på annat! Utklädd till författare känner jag mig fri. Då kan jag leva rövare och leva, skutta, dansa, brumma, skrämmas, låtsas, clowna, nypa flickor, hjula och bära mig åt. Aldrig, tycker jag, är jag mera mig själv än när jag är författare. Därav min dragning till teatern. Eller skrivmaskinen. De, liksom Sanningen, göra mig fri. Ingenting, varken min uppfostran, min bakgrund eller min läggning för skenhelighet och koncilians, kan styra mig då! Så tror jag åtminstone.

Men bara en sida tidigare har Forssell skrivit om sin och Per Rådströms "avtal" - en sorts programförklaring - där oberoendet och äktheten i texterna skall garanteras:
2. Vår fiende skulle vara den rådande opinionen och den förhärskande smaken. Vad som hävdades av den heltidsanställde kritikern, de mutade chefredaktörerna och de läsare som lyssnade till sådana kritiker och chefredaktörer skulle vi ge blanka fan. Det var vi som bestämde (...).
3. Tyckte vi till - som det numera heter - skulle vi också, ta mig djävulen, verkligen tycka vad vi tyckte rakt genom de murar som de tyckmyckna och de misstyckande reste omkring oss. Här skulle inte tigas men talas. (...) Författarens uppgift var att författa - vad skulle den annars vara?

Och Aase Berg ger å sin sida också rådet:
Skit i vad andra tycker. (...) Snegla inte på läsare och kritiker när du skriver.

Men om nu författarrollen i sig är en roll författaren så att säga "spelar", med självvalda poser, varför skulle det då vara fel att spela en läsartillvänd roll? Är den författare som ser som sin uppgift att utmana rådande smaker, synsätt och opinioner på något sätt mer hedervärd än den som istället strävar efter att fullända en viss form eller genre? Eller är distanseringen ett trick för att just våga utmana de rådande modeföreställningarna? 
Jag tror det ligger mycket i det synsätt av åtskillnad mellan författarens jagbild och författarrollen som Berg och Forssell beskriver och det är kanske en attityd som är särskilt fruktbar eller aktuell för blyga skribenter. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar