Om

En personlig blogg om skolbiblioteksrelaterade frågor från Skänninges horisont. Har ingenting med Skänninges kommunala skol- eller folkbibliotek att göra.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg från oktober 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Vad menas med "humanism"

Min erfarenhet av humanismen härrör från två böcker. Den första var Sartres Existentialismen är en humanism, som var en av gymnasietidens största läsupplevelser; senare kom jag i kontakt med livsåskådningsantologin ”Moderna livsåskådningar 2”, där humanismen representerades av tre texter, där den viktigaste var ett stycke ur Erich Fromms ”Är människan ond eller god?”. De andra humanistiska exempeltexterna där var skrivna av Georg Henrik von Wright och Ingemar Hedenius. Det blev därmed Fromm och Sartre som kom att forma min världsbild. Den ene – Sartre, hävdade att det typiska för människan var att hon saknade en mänsklig ”natur” som bestämde hur hon skulle leva sitt liv, medan Fromm tvärtom utgick från vad han såg som människans ”natur” för att forma sin humanism. Jag är tveksam till Fromms naturalistiska metod att grunda sin humanism i människans ”natur” men resultatet blev dock en med Sartre ganska likartad syn på människans plats i tillvaron. Detta är alltså vad jag uppfattar som ”västerländsk humanism”.

Men humanismen är en ideologi som är utsatt för kidnappningsförsök. Om ett begrepp uppfattas som positivt laddat, så kommer det att dra till sig folk och rörelser som vill utnyttja denna laddning för att ladda sina egna projekt. I humanismens fall är det främst ateisterna som försöker lägga beslag på begreppet humanism. De organiserade ateisterna kallar sig därför numera Förbundet humanisterna och framför i sina värdegrundsmanifest synpunkter som stöder både utilitarism och djurrätt. Detta är irr och förbannad lögn! Min ”västerländska humanism” har ingenting med kämpande ateism att göra och står i direkt motsatsställning till både utilitarism och djurrätt. Ja, och när då ateisterna pinkat in sitt revir på humanismens område, så såg sig förstås den andra sidan  också tvingade att göra detsamma, och så fick vi föreningen ”Humanism och kunskap”, med syftet att föra fram religion och tydligen ”new age” som humanismens kärnvärde. Citat ur deras värdegrund: "Den traditionella humanismen erbjuder helhetssyn och accepterar att holismen är större än de sammansatta enskilda delarna." Milda makter vilket trams, säger jag.

På SO-rummets avdelning för religionskunskap finns en flik för humanism . Bastexten om humanismen, skriven av Leif Löwegren,  är helt okej (även om jag inte hänger med på stycket om ”mänsklighet och personlighet”. Men under denna basartikel har man en flik ”Artiklar om humanism” Där den enda befintliga artikeln är ett bidrag från Förbundet humanisterna, och därefter följer en flik, ”länkar”, med 9 länkar som tydligen ska handla om humanism, men innehåller länkar till både Förbundet humanisterna och Humanism och kunskap. Det är ganska deprimerande. I länkarna finns föreläsningar där humanismen bara nämns i förbigående, och såväl Linus Björk som Anders Larsson identifierar "Förbundet humanisterna" med humanismen. Ingen länk finns till det förbund jag skulle hävda ligger närmast den humanism Leif Löwegren beskrivit, nämligen Svenska humanistiska förbundet. 

SO-rummets länkar om Existentialismen är mycket bättre än de som hävdas behandla humanismen

Jag har därför sammanställt en liten textsamling * som jag tycker speglar kärnan i det jag uppfattar som ”västerländsk humanism”. Tyvärr hittade jag inte mitt exemplar av ”Existentialismen är en humanism”, men kärnan i Fromms och von Wrights humanism finns där. Sedan följer en text från Statens medicinsk-etiska råd om humanismens människosyn och en annan som iochförsig inte uttryckligen handlar om humanism, utan om "Det svårfångade människovärdet". Jag tycker ändå att resonemangen borde kunna vara förenliga med humanismens värdeteori. Därefter följer ett stycke ur Per Svenssons bok ”Musse är ingen mus”. Sist ett stycke ur en etikbok som friskar upp minnet av Kants princip. Poängen här, tycker jag, är att författaren på ett utmärkt sätt klargör att Det kategoriska imperativet framför allt bygger på en princip om universaliserbarhet och att den tvingar oss att låta andra människor välja sina egna liv själva. Detta kan inget majoritetsbeslut upphäva.

Se även Anders Björnssons informationsskrift Om humanismen 

* Med Google chrome som webbläsare dyker filen upp längst ner till vänster på skärmen när jag klickat på den första länken på Min fils sida. Bry er inte om den stora gröna reklamknappen! 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Två sorters författare

Peter Ekberg hävdade i Strömstads tidning 14/3 -17 att

det finns två olika sorters författare: planeraren som skissar upp historien i förväg och upptäckaren som till en början inte vet hur det ska gå utan upptäcker det under själva skrivandet. 

- Många säger att det är svårt att komma på något att skriva om, att man inte har inspiration, men är man en upptäckare är det fel väg att gå. Testa i stället att bara börja skriva så kommer det dyka upp allt eftersom. 


Katarina Genar skulle kunna ges som exempel på "planerare", hon ger följande skrivtips i Katrineholms-Kuriren 3/3 -17:

- Man tar något som man har sett eller hört och skruvar upp det med en massa spänning och fantasi. 
Tips som Katarina Genar gav till skrivsugna elever i Vingåker: 

1. Gör upp en plan för vad du vill skriva, 

2. Beskriv mycket, så att läsaren får bilder inombords, 

3. Tänk ut huvudpersonen - vad vill den personen? 


En "upptäckare" tycks däremot  Sofia Nordin vara.

Land 26/5 -15

Jag har inte så mycket av en plan, utan det får bli vad det blir. Jag börjar och ser vad som sätts i gång, det är då idéerna kommer.

DD 6/5 -16

Det är lite så man måste jobba som författare, att hitta det där läget där man tackar ja till sina egna idéer, 

Mölndals-posten 19/7 -18

Vad har du för råd till den som vill skriva själv? 

- Att inte vara rädd för att börja. Börjar man inte blir det inget, och blir det inget övar man aldrig. Precis som när man spelar ett instrument måste man öva. Ta en kvart om dagen, skriv lite på tåget, eller var som helst. Se vad som händer.  

Östran 15/2 -12

- Oftast vet jag inte riktigt hur slutet ska bli när jag börjar skriva....

Kristianstadbladet 2/2 -17 

 Det är när jag sitter vid min dator med en otydlig idé som det går som bäst, förklarar hon och kommer med ett skrivtips på vägen: Att låta texten vila när man kört fast. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Croné om värdegrunden

Sebastian Croné skrev 2012 ett examensarbete på lärarprogrammet, ”"Oförytterliga värden  – en analys av värdegrunden i Lgr 11” (2012), där han påpekade några problem med läroplanens hänvisningar till exempelvis ”västerländsk humanism”


Lgr 11 säger sålunda:

Skollagen slår fast att utbildningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. (…)

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet mellan människor är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och kristen humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.


Om detta kommenterar Croné:

s.37

Som vi kunnat se är värdegrunden intimt sammanlänkad med ett antal värden som går under beteckningen ”de demokratiska värdena”. Även om dessa begrepp står att finna i olika former hos diverse moralfilosofiska inriktningar så utgörs den filosofiska förankringen endast [av] en mycket svepande hänvisning till ”västerländsk humanism” och ”kristen tradition”. Som vi har sett existerar dock vare sig någon enhetlig kristen etik eller humanism, vilket värdegrundens författare borde vara medvetna om. Således gör skolverket det svårare för de lärare och föräldrar som ska socialisera eleverna in i värdegrundens etik eftersom de i sina ansträngningar efter att finna de gemensamma värdena, gör svepande hänvisningar till en mångfacetterad djungel av etiska skolor.


Att inte humanismen är ett enhetligt begrepp förklarar han på följande sätt:

s.32

Uttrycket ”Människan som alltings mått” ger en ganska tydlig bild av var humanismen har sin utgångspunkt. Det är den förnuftiga mänskliga naturen som är avgörande för vad som är moraliskt gott och riktigt.

Problemet med samlingsnamnet humanism är att den rymmer många olika filosofiska skolor som exempelvis utilitarismen och existentialismen, vilka skiljer sig markant från den kantianska etik som kanske några först tänker på då de hör begreppet. Att tala om västerländsk humanism, som värdegrunden gör, utan att vidare specificera vad i humanismen som avses innebär ett problem. En utilitarist skulle inte nödvändigtvis ställa upp på människolivets okränkbarhet och skulle kunna låta ändamålen helga medlen så länge flertalet fick det bättre och existentialisten skulle kunna hävda att det inte finns en universell mänsklig natur att forma etiken utifrån. Humanismen är starkt sammankopplad med föreställningen om att den ideala människan är en väl bildad människa.


Ett intressant värdeteoretiskt påpekande görs också, med referens till Carl- Henric Grenholms bok Bortom humanismen:

(s. 30):

Dock skiljer sig naturrätten från humanismen i det att den förra menar att värdena har en självständig existens medan den senare hävdar att inga värden existerar utanför det mänskliga medvetandet.


Med den inställningen i värdefrågan, kan humanismen då godta själva föreställningen om en ”värdegrund”?

s.33

Vad är det då för sorts humanism som går att utläsa ur värdegrunden i Lgr 11? Till att börja med så kommer själva tanken på en värdegrund i konflikt med en av de humanistiska grundtankarna. För det första kännetecknas en humanistisk etik av att människan uppfattas vara alltings mått inom moralen. Detta innebär framför allt att det är människan själv och inte någon över henne stående auktoritet som bestämmer vad som är gott och rätt. Det är alltså, enligt humanismen, inte rätt att skolan ska tala om för människor vad som är rätt och fel. Det skulle å ena sidan gå att hävda att barn kanske inte uppfyller kravet på att vara rationella varelser som kan förväntas ta ansvar för att konstruera en fullgod moral på samma sätt som en vuxen. Å andra sidan skulle det vara att grovt underskatta barn och ungas etiska kapacitet, humanismen har ju stor tilltro till det mänskliga förnuftet


Jag tycker att Croné på ett utmärkt sätt har identifierat paradoxerna mellan värdegrundens formulering och dess påstådda förankring, och de problem det medför för de lärare och elever som vill ställa följdfrågor.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Modern vers

Jag har alltså läst en liten antologi som jag hittade i en välgörenhetsbod här i stan; En dikt av... (från 1992, En bok för alla). Det är en antologi där 12 poeter presenterar och kommenterar varsin egen dikt. Och jag frågar mig - vad är "grejen" med modern dikt?

Av de 12 dikterna är inte någon rimmad (fast Bodil Malmsten levererar några rim när hon ska förklara varför hon vägrar förklara sin dikt!). Av de 12 författarna är det numera bara tre (Tua Forsström, Ingela Strandberg och Magnus William - Olsson) som fortfarande verkar vara verksamma i poesibranschen. Fem är döda.

Siv Arb kommenterar att det som var personligt för författaren kan ges allmängiltiga tolkningar av läsaren.

Ernst Brunner intresserar sig för förhållandet mellan tillvarons yta och djup, spänningen mellan vad ögat ser och vad det egentligen är.

Tua Forsström funderar över om poesin "kan drabba oss i en särskild skärningspunkt mellan tanke och känsla - om de två nu går att skilja åt". Carl-Erik af Geijerstams återkommande motiv är det självklaras gåtfullhet.

Kay Glans menar att dikter är "fönster ut till den gåtfulla världen, och ett fönster skall vara klart". Han är "misstrogen mot poeter som skapar komplikationer på ytan". Och han fortsätter "verk skall kunna stå på egna ben. Det finns en mängd poesi idag som verkar skräddarsydd för de akademiska uttolkarna, som i sin tur naturligtvis prisar den konst som motiverar deras existens". Se där - en av tillvarons och kulturens inbyggda, dolda mekanismer! Glans skriver intressant och entusiasmerande om sitt skrivande. Kontrasten till Bodil Malmsten är närmast dråplig:

"Om dikten kunnat förklaras hade hon sluppit skriva den. (...) Det finns inget att säga om dikten utom dikten, vad övrigt är är verslära, vanära, plikt, skuld, skam, katekes." Reaktionen kan te sig lika mogen som en treårings trotsanfall, men kanske menar hon att dikten är avsedd att vara öppen för läsarens tolkningar, och att då "förklara" den skulle motverka syftet eller läsarens spelrum.

Ulla Olins dikt rör sig mellan det vardagliga och det existentiellt gåtfulla. Ja, märker ni hur ofta termen "det gåtfulla" dyker upp i dessa sammanhang... Är det normalt för poesi eller ringer en varningsklocka? "Det är inte bara pengar som är makt, också ord är makt. Poesin är till för att hjälpa alla med sådana ord."

Ändå är det kanske Lennart Sjögrens text som fascinerar mest. Han börjar där Brunner och af Geijerstam slutar, med förhållandet mellan yta och djup, hur t ex naturen betraktad på avstånd kan te sig som en idyll av rofylld harmoni, men där det, när man kommer närmare, försiggår en grym kamp på liv och död mellan individer och arter. Med våra mänskliga samhällen kan det vara likadant. Men därifrån hoppar han till sin förundran och beundran inför de genuint goda människor som faktiskt finns, de som genomskådat all världens brister och uselhet men ändå inte förhärdats till hårdhetsfilosofi och cynism.

Magnus William-Olsson, då till sist; trots att alla ord är bekanta så begriper jag inte ett skvatt av hans vers. Vad är meningen? Dadaism? Mycket riktigt finns det ingen mening. Vad dikten "handlar om kan jag inte säga (...) Jag har inget budskap att förmedla." Istället vill han att dikten ska läsas högt. Och mycket riktigt, det visar sig då att den är full av allitterationer, av tjusiga klanger, "något bortom det vi vanligen tror språket om att förmedla". Jaha. Okej. Men finns det verkligen läsare som anser att det är värt besväret, tiden?

Form, innehåll, klanger. 11 författare som satsar allt på innehållet, en på klangen, ingen som bryr sig om att utnyttja poesins traditionellt starkaste medel, rim och rytm. Ingen som ens försöker kombinera medlen. Jag tycker faktiskt att det är mycket, mycket märkligt. Man kan ju fråga sig om estradpoesin förändrat landskapet de senaste decennierna.

Slutomdöme: verserna var det inget särskilt med, men förklaringarna var i många fall riktigt bra!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tua Forsström om tillfällighetsfynd (och en viktig formel därtill)

En av informationens egenheter eller egenskaper är att den liksom sipprar fram ur vardagens och informationsflödets brus. Intressant och användbar information har en tendens att gömma sig där man minst kunde ana den.

Tillvaron är som en kurragömmalek mellan oss och informationen. Du ställs inför en uppgift, i skolan eller på jobbet, om att skriva en uppsats eller sammanställa information om ett visst ämne ( t.ex. för att undervisa elever i). Om du bara är tillräckligt angelägen att genomföra uppgiften och får tillräckligt med tid så är det ganska sannolikt att din omgivning kommer leverera ideer eller uppslag som du kan utnyttja för uppgiften. Som all information från texter, radio. tv, vänner och bekanta; helt omedvetet filtreras genom en ambition, eller uppfångas av en utkik som är upphissad i masten på ett skepp.

I informationsvetenskapliga sammanhang ser man ibland den helt obegripliga angloxysmen "serendipiditet". Det är en onödig mystifikation som bör bekämpas.

Låt oss kalla fenomenet tillfällighetsfynd. Särskilt släkt- och hembygdsforskare har gjort namnet till sitt. Jag ser att de gjort en särskild sida för tillfällighetsfynd på anbytarforum. Man hittar information om dödsfall, giftermål eller  födslar på folk som inte alls hör hemma i den aktuella socknen. Information som skulle vara svår eller omöjlig för hemortens forskare att hitta. Det är information som gömt sig alltför väl, som behöver hjälp att, så att säga, "hitta hem".

Det slår mig att fenomenet kan uttryckas som en matematisk formel: T+I=R.  D.v.s. resultatet R blir summan av tillfällighetsfynden T och den aktiva informationssökningen I. T i sin tur är en produkt av angelägenhetsgraden A och tiden t. D.v.s. ju större ditt genuina intresse är för saken, desto effektivare blir din ``utkik´´.* Problemet är ju då ofta att det kan vara svårt att intressera sitt undermedvetna för det man faktiskt behöver lösa.

Intresset ljuger aldrig, brukar det påstås.  

Äh, ja... Som att skriva ett examensarbete t.ex. 

Och vem hade letat efter tillfällighetsfynd i en bok om diktskrivande?

I boken  "En dikt av...", utgiven av en bok för alla 1992, gav Tua Forsström fenomenet dubbla flödesvikningar: 

Ofta har jag häpnat över hur vänligt det dagliga livet tillhandahåller rätt musik, rätta böcker, rätt utsikt vid exakt rätt tidpunkt, hur allt blir magiskt och faller på plats. Men det är kanske också tvärtom. i vissa tillstånd är vi förmögna att ladda allt som kommer i vår väg: enkla repliker får sällsamma innebörder, musik uppstår, förbindelser blir synliga. 

Detta är det finaste en informationsjägare kan finna - ett tillfällighetsfynd om ett tillfällighetsfynd!
Jämför även Bodil Jönssons begrepp ställtid och allitterationen tankar tar tid (från Tio tankar om tid). 


* (Tillägg: I är en produkt av tillgängliga källor och tid, och i viss mån informationssökarens erfarenhet, förkunskaper och skicklighet. ) 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg

Nyare inlägg