Visar inlägg från september 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Ungdomens svagaste gren?

Observerade du hur Torsten Thurén i Orientering i källkritik  tog avstamp i värdeteori för sin framställning om källkritik på ett sätt som man sällan ser i dagens manualer från Skolverket?

Jag läser i Den svenska litteraturen, band V, s. 71 om Olle Hedberg:

Olle Hedberg var hela sitt liv en smula juvenil. På gott och ont. (...) Han har mycket av den unge mannens förmåga att förtörnas, mindre av den mogna mannens förmåga att analysera och förstå.

Ja, vad är det som är gott och vad är ont i att vara "juvenil"? Det goda med ungdomen, kan jag tänka, är att världen är så ny, så full av möjligheter, man engagerar sig med entusiasm i dagens aktuella frågor. Dvs engagemanget, entusiasmen är, i den mån den ges konstruktiva uttryck, i sig en god kraft. Men medaljens baksida är ofta en svartvit, polariserad verklighetsuppfattning; man älskar och hatar "med samma varma själ". Ungdomens svagaste gren är då, kanske, förmågan att analysera och förstå.

Att det unga sinnet är lättrörligt måste rimligtvis vara en del av dess natur, dvs en naturlig följd av avsaknaden av egna erfarenheter. Men oförmåga att analysera och förstå behöver väl inte på samma sätt vara ungdomens lott? Eller naiviteten.

Om eleverna saknar vissa analysverktyg måste det väl vara skolans uppgift att ge dem till dem...  Jag läser vidare i Den svenska litteraturen, band V, s 89, angående viss kritik mot Piratens bok "Tre terminer":

Den vanlige, genomsnittlige studenten pluggar och tenterar, festar och förälskar sig, ser fram mot examen och yrke, men bara i förbigående noterar han den intellektuella debatten.

Visst är det så. Samtidigt som de som ändå engagerar sig i något, kan jag tänka, påfallande ofta hamnar anmärkningsvärt snett.

Mina egna skolor har då varit rent usla om man ser till ämnen som argumentationsanalys, kunskapsteori och värdeteori. Nu tycker jag visserligen att dessa ämnen är intressanta, men nog är det väl märkligt att de inte ens förekom på bibliotekarieutbildningen?

Skolan och dess läroböcker har väl liksom alltid haft en ambition att fastslå vad som är riktigt och sant av fakta i första hand... Att uppfostra till de korrekta värderingarna (värdegrunden) är en mer ifrågasatt och grannlaga uppgift. Kan det vara så att dagens starka intresse för (vissa delar av) källkritiken riskerar att förvärra tron på den enda stora Sanningen, "den svartvita verkligheten"? T ex om man inte samtidigt vinnlägger sig om att lära dem skilja på fakta och åsikter, drillar dem i värdeteori och låter dem ta del av den stora mångfalden av åsikter i dagens intellektuella samhällsdebatt i olika medier.

Kan man se det som skolans och vuxenvärldens uppgift komplicera deras värld och verklighetsuppfattning istället för att förenkla den, att inveckla dem samtidigt som de utvecklas?

Ett annat lager i detta är att rikta strålkastaren just mot verklighetens "metastrukturer". Hur språket fungerar och hur det kan användas för att manipulera. Hur vår mänsklighet, vår biologi och vårt psyke fungerar och hur kunskap om oss kan utnyttjas för manipulation. Hur medierna fungerar och de lagar som styr dess mekanismer. Propaganda. Maktspel. Informationskunskap.

Eller är jag helt ute och cyklar? Skulle sådan information "hänga i luften" utan en solid grund av geografi, historia, matematik, kemi och tyska?

Men att döma av platsannonsernas formuleringar tycks det ju ändå förväntas av skolbibliotekarierna att de ska kunna hjälpa, stimulera och kanske i viss mån bevaka lärarnas insatser på detta område.

Och om det nu är så angeläget att integrera källkritiken ända från början är huvudfrågan kanske vad vi ska stoppa in i detta ämne. Så det inte blir som barnens vittnesmål (framförda med suckar och himlande ögon) om hur samma självklarheter repeteras gång på gång i årskurs efter årskurs. Kan det vara så att skolverket hamnat en smula snett i denna fråga?

Ja, jag har skrivit samma sak tidigare, i januari, fast med andra ord.


Lästips

Roland Poirier Martinsson har skrivit en, tycker jag, utmärkt text om retorikens fulgrepp . Att kunna svänga sig med de latinska facktermerna är respektingivande i vilken nätdebatt som helst, jag önskar bara att han lite tydligare gett svenska översättningar av begreppen.

Bo Edvardssons Tankefel i mängder - Ett diskussionsunderlag, är en helt makalös, 477-sidig katalog av tankefel, (där vissa förvisso kan diskuteras).

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hejdu! Din tok! Tycker om dig!

När skrev du en kärleksvers senast?

Den här dagen tycks mig faktiskt vara som gjord för skrivövningar. 

Nu är det så att Joyride behöver översättas, originaltexten finns här . Och vi har inte så värst lång tid på oss...

 Alla har vi väl någonstans en Stickan Andersson i oss! Det är verkligen inte mycket som behöver rimmas här. Utmaningen ligger mest i att behålla den där lyckorustonen. Funfair tycks betyda tivoli e.d.

Bry dig inte om att översätta ordagrant, det är viktigare att det blir elegant svenska. Att på något sätt bevara andemeningen. Jag tycker ärligt talat att Gessle är en mästare på att formulera texter om kärlek som ger ett fräscht intryck.

Lycka till!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Klassisk källkritik

Några nedslag från Torsten Thurén - "Orientering i källkritik" (1986). (Thurén har skrivit åtskilliga böcker i ämnet genom åren. Den första upplagan av "Orientering i källkritik" kom 1976.)

Källkritik är inte någon exakt, ofelbar metod att finna sanningen utan endast sunt förnuft satt i system. Varje fall måste behandlas utifrån sina förutsättningar... (s. 2).

Han börjar med att titta på värdeteorier och påpekar vikten av att skilja mellan påståenden om verkligheten och värderingar. 

För det första kan det i klarhetens intresse vara viktigt att reda ut vad som är uttryck för skilda värderingar i t ex politiska debatter (s. 11).

Det andra skälet (...) är att inställningen till oliktänkande påverkas av uppfattningen om värderingarna. Tror man att värderingar kan vara sanna uppfattar man gärna en person med andra värderingar som felinformerad eller onormal. Det logiska blir då att han bör upplysas eller omskolas till de rätta åsikterna. En värdenihilist, däremot, kan avsky vissa värderingar hur mycket som helst, men han anser inte därför att det behöver vara något fel på den som hyser dem. Värdenihilisten har därför anledning att vara relativt tolerant  mot oliktänkande men kanske också en aning sval i sitt engagemang. (...)

Slutligen påverkas människornas verklighetsuppfattning av deras värderingar (s. 12).

Han går sedan grundligt igenom vittnesuppgifters svagheter, uppdelade i nio kategorier:

Vittnet ser vad han väntar sig att se.

Vittnet lägger bara märke till en del av vad han faktiskt ser.

Vittnet tolkar det han ser felaktigt.

Vittnet blir lurat.

Vittnet glömmer och förvränger under tidens lopp.

Vittnet påverkas av andra.

Vittnesmålet har gått i flera led.

Vittnet är beroende av andra källor.

Vittnet ljuger eller förvränger medvetet.


För att kunna bedöma ett vittnesmål måste man alltså tänka på när det avges, vem som avger det och vad han vill minnas (s.33).

Därefter följer ett kapitel om partsinlagor och propaganda som framför allt understryker svårigheten i att göra trovärdighetsbedömningar.

Det är mycket svårt att bedöma vilka uppgifter som är rimliga och vilka fakta som är väsentliga. Till stor del är man hänvisad till mer eller mindre välgrundade gissningar. Och då frestas man lätt att låta sin verklighetsbild präglas av värderingar och önsketänkande (s.52).

Och som belägg för hur alla urval är vinklade följer nu ett citat med direkt relevans för min käpphäst om det tveksamma i samhällets HU-mani:

Somliga experter påstår att jordens naturresurser snart är uttömda, medan andra spekulerar om ett framtida överflödssamhälle.

Det tycks finnas experter som ställer sig bakom de flesta politiska förslag (s. 53).

Det motsatta gäller förstås också, dvs att impulserna kommer från forskare eller "experter" och finner genklang hos politiker... och det går knappast att tänka sig något som är så dumt att det inte på fullt allvar hävdats av någon professor...

Man måste välja perspektiv när man ska berätta något (s. 63).

Det är (...) möjligt att ge nästan vilken bild som helst av vad som helst med hjälp av enbart korrekta fakta, om man enbart väljer de fakta som passar en själv (s.64).

Flera perspektiv ger en fylligare bild (s.66).

Vill man få ett allsidigt urval av fakta är två partiska berättelser vanligen värdefullare än en som ger sig ut för att vara opartisk, även om den senare är lika utförlig som de två tillsammans (s.67).

Det finns inga pålitliga källor. Den som talar sanning ena gången kan ljuga den andra. Varje berättelse måste behandlas för sig, och man måste förutsätta att alla kan ljuga eller förvränga hur pålitliga de än verkar (s.72).

Bokens första hälft avslutas med tre exempel: Baltutlämningen; fallet med CJL Almqvists reverser (och förgiftningsförsöket), samt fallet Cederholm.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Nyare inlägg