Om

En personlig blogg om skolbiblioteksrelaterade frågor från Skänninges horisont. Har ingenting med Skänninges kommunala skol- eller folkbibliotek att göra.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg från mars 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Mera om värdeladdade begrepp

Det kom ett brev med posten...

"Så påverkas du av valresultatet - Med Dagens Nyheter får du källkritiska nyheter om valåret 2018."

Ja, josst preseiss...  Och samma dag hör jag på lokalradion att det är "källkritikens dag" och i inslaget tar man särskilt upp amerikanernas president, Trump, som ett avskräckande exempel på dålig källkritik. Ja, det är ju det jag säger; det är med avskräckande (varnande, sedelärande etc.) exempel och värdeladdade ord som världen styrs. Jag hade för mig att jag skrivit om värdeladdade begrepp i höstas , men märker nu att jag i min iver eller affekt lade mig på en nivå som nog förutsätter vissa grundresonemang som kanske blev hängande då.

Så, låt mig göra ett nytt försök att förklara begreppet värdeladdade ord, utifrån exemplet "hållbar utveckling":

Att utnyttja värdeladdade ord är en effektiv härskarteknik. Lansering av värdeladdade begrepp är ett sätt att skaffa sig problemformuleringsinitiativ. Det skall vara lätt att känna att: jo, det ställer jag upp på! Och samtidigt så otydligt att det kan användas till vad som helst som passar avsändarens syften. Smaka på orden! Hållbar! Utveckling! Vem vill vara emot hållbar utveckling? Uppkommer det ingen misstanke i er att det kan vara ett pr-trick?  Det är svårt att formulera ett slagordsmässigt alternativ eller motsatsord. Ska man opponera mot positivt värdeladdade ord som hållbar utveckling krävs det omfattande och ibland invecklade förklaringar som alla inte har förmåga eller intresse att ta till sig. Och det är ju själva poängen.  HU är alla goda ting; allt som är snällt kan du stoppa in i det begreppet. Och vem vill inte vara för det som är gott och snällt? Mångfald! ekologisk! biologisk! naturlig! naturen! kultur! mångkultur! Agenda 21! Fair Trade! Och har du väl en gång lyckats etablera ett positivt laddat ord i samhällsdebatten kan de kommersiella krafterna haka på och då har du ett självspelande piano. Marknadsföring går ju ut på att hitta positivt laddade begrepp att haka fast varumärket i. Så växer det upp en certifieringsindustri för att styra upp användningen av de värdeladdade begreppen. 
På motsvarande sätt fungerar förstås också negativt värdeladdade ord: motståndare! hat! fientlig! varghatare! näthatare! främlingsfientlig! Förnekare! Meningsmotståndaren skall stigmatiseras, mobbas, förmås att skämmas för sin ståndpunkt, isoleras. Inga goda egenskaper skall kunna förknippas med motståndaren. Polarisering. Häxjakternas grogrund. Det är ett fult spel.

Vad som nu händer är alltså att begreppet "källkritik" utvecklats till  årets modell av "hållbar utveckling". Ett positivt laddat begrepp som olika intressen slåss om att utnyttja för att flytta fram sina egna positioner. Det kan t ex vara forskarsamhället (t.ex Emma Frans), journalistiken (DN eller lokalradion) eller en viss politisk eller värdegrundad agenda (antitrumpkampanjerna). De försöker alltså kidnappa det positivt värdeladdade begreppet "källkritik", göra det till sitt. Varje gång ni hör begreppet källkritik så ska ni tänka på hur bra det är att DN finns eller hur usel Trump är. Och ju mer det talas om källkritik, desto bättre är det alltså för dem som vill dra nytta av det. Och när nu den professionella eller traditionella journalistiken är part i målet och i så hög grad sitter på problemformuleringsmakten så ska det mycket till om några motröster ska få komma till tals. Det blir ett "självspelande piano" som har alla förutsättningar att eskalera till en samhällelig panik.

Därmed naturligtvis inte sagt att vi inte ska vara källkritiska. Naturligtvis ska vi vara källkritiska, men vi måste vara extra vaksamma mot de krafter som försöker utnyttja källkritikens värdeladdning för sina egna syften, och som sagt, försöka ge fenomenet eller problemet rimliga proportioner.

Angående journalistiken kommenterade jag den kort i höstas här.  Men läs ännu hellre Alexander Bards tuffa formuleringar i Resumé .

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Renoveringsobjektet Bengt Linder

På stadsbiblioteket har de köpt in Kalle Linds "88 böcker du inte behöver läsa", som jag suttit och bläddrat i. Ja, det är tur att biblioteket finns, för det är egentligen en ganska trist bok som jag verkligen inte skulle vilja äga. Dessutom tror jag det mesta redan finns publicerat på Kalle Linds blogg, En man med ett skägg. Det är ju onekligen trevligare att läsa bokbedömningar från någon som älskar det han läser och som kan förklara magin och charmen med en bok eller ett författarskap, än en gnällig Kalle Lind som bara hittar fel och dumheter.

Ett av de författarskap han ger sig på är Bengt Linder, se länken . Det intressanta med denna länk är alltså inte Kalle Linds slarviga bedömning av en Dantebok, utan kommentarerna från läsare som verkligen älskade sina Linderböcker.

Några exempel:

Mormor blev djupt imponerad när jag vid åtta års ålder berättade för henne att jag tyckte om att läsa Dante.

eller:

Jag tror att Tvärsan lärde mig väldigt mycket av grunderna i min humor, (att tänka ut vad som bör sägas och sen säga tvärtom, typ) och att en snabb replik inte behöver vara lika rolig som en sen och genomtänkt. 

eller

Gillar hur händelseutvecklingen vanligtvis börjar med att någon får en sten i huvudet för att sluta med att en magister springer genom en skog i storm med sin fru (fastbunden på en stol) i famnen och krockar med en älg ...

Men också
Jag läste några böcker i mellanstadiet men jag tyckte att de pratade så konstigt, och det tyckte jag inte om. Jag tänkte att det är nog så de pratar i Stockholm.
och
Dante var bra grejer. Men jag tyckte att "tugget" var lite otäckt.

Och i en  artikel av Petter Lindgren heter det:
[Intrigen] är bokstavligen huvudlös,  vilket absolut har sina poänger. Men det är i språket och tilltalet det verkligen händer. Dialogen urartar ofta till rena pingismatchen....

Det ligger mycket i dessa kommentarer. Jag hade också svårt för språket. Allt som liknade Stockholmsslang betraktades med djupt förakt eller motvilja i min värld.  Samtidigt var det ju svårt att förneka att de var närmast hysteriskt roliga. Magistern högläste en Dantebok för oss i sexan, och vi skrattade så vi grät.
Så vad är det nu? Är det bara nostalgi för 50 plussare? Eller har de något att lära dagens 11-åringar - om hur man tvinnar en dialog, om hur man skriver roligt eller rafflande? Skulle man kunna utnyttja Linders texter som en stilistisk mall, att kombinera med ett språk som dagens ungdomar kan känna sig bekväma med. Skulle man kunna skriva en Linderdialog på t ex östgötska?

Bara en tanke.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om serier

Jag skulle vilja uppmärksamma att Ica-kurirens kulturredaktör Oskar Ekman skriver om serier i dagens nummer av tidningen (nr 11/18). Jag citerar:

...serier är oöverträffade som inkörsport till läsning och har den unika förmågan att fängsla alla, oavsett kön, ålder, social bakgrund eller läsvana.

Allt jag själv har lärt mig om skrivande kommer från min barndoms serievärld. Hur man får en läsare att älska såväl en hjälte (Bamse) som en antihjälte (Kalle Anka). Konsten att bygga upp ett äventyr (Tintin och Fantomen), att åstadkomma en oväntad vändning i dramaturgin (Snobben), att tajma en dräpande replik (Katten Gustaf) eller att skapa identifikation över generationsgränserna (Ensamma mamman). Den lilla gnutta världshistoria jag känner till kommer givetvis från Asterix.

Det var väl vackert formulerat!?

I januari förra året var jag opponent då mina kurskamrater Andrea Johansson och Gabriella Larsson redovisade sitt examensarbete "Det är ju bara en serie" - en studie av läsfrämjande verksamhet. Uppsatsen godkändes, men skulle omarbetas på vissa punkter, och sedan vet jag inte vad som hände med den, för den har fortfarande inte offentliggjorts på Diva-portal. Jag misstänker dock att det är skolan som är bromsklossen i det här fallet, då jag vet att jag har flera godkända kurskamrater som inte heller fått sina uppsatser publicerade. Jag tar mig nu friheten att förmedla Johanssons och Larssons resultat från sin studie om hur skolbibliotekarier för närvarande arbetar med serier, så som den förelåg i januari förra året:

Uppsatsens tre frågeställningar:

Hur använder skolbibliotekarier serier som medel i läsfrämjande arbete:

- Presenterar serier vid bokprat

- Presenterar serier i sociala medier

- Låter eleverna teckna egna serier

- Författarbesök

- Samarbete med lärare i svenska och bild om serier, temaprojekt

- Information om serier som berättarform

(I analysen nämns även:)

- Referenssamtal


Upplevda fördelar med serier som medel i läsfrämjande arbete

- Exemplifierar litteraturens mångfald

- Tycks tilltala film- och spelintresserade

- Väcker läslust, tilltalar läsovilliga

- Bildförstärkning 

- läsning och bildtolkning ger tillsammans god grundförståelse (av texten?)

- Seriefigurer är ofta kända karaktärer som är tacksamma att arbeta med

- tacksamt tema för samarbeten med svensk- och bildlärare


(I analysen nämns även:)

- serier kan bidra till ökad förståelse och utveckling av ordförrådet för elever som kämpar med sin läsning

- barn är ofta bekanta med serier från tidig ålder


Upplevda utmaningar för arbetet med serier som medel i läsfrämjande arbete

- lärarna föredrar kapitelböcker

- serier har låg status

- vissa elever tycker inte att serier var tillräckligt utmanande

- begränsat utbud

- bibliotekets begränsade budget

- lämpar sig dåligt för högläsning


Detta med att serier "tycks tilltala film- och spelintresserade" är en intressant iakttagelse. Jag har vid ett par tillfällen lyssnat på (lysande) föredrag av förre läsambassadören och serietecknaren Johan Unenge. Han säger bl a att det finns ett tydligt statistiskt samband mellan serietidningsprenumerationer i ett land och resultat på PISA-testen. Det verkar alltså som om Sveriges problem följer samma kurva som Kalle Ankas prenumerationssiffror! Är det så att finländska barn läser så mycket bättre än svenska för att de i högre grad än svenska läser serier!? Johan själv funderade på om seriernas minskande popularitet bland svenska barn berodde på att skolan alltmer börjat utnyttja serier i undervisningen!? Som om allt som skolan rör vid skulle ha en negativ effekt på attraktionen... Tanken förefaller ioförsig inte orimlig. Men finns det verkligen en sådan "motvallseffekt"? Finns det forskning på det? Kan det inte snarare vara så som Johansson & Larsson hävdar, att de som främst utgör seriernas kärnkonsumenter är samma grupp som i hög grad dras till film och spel, ja, att det finns en konkurrenssituation här som har drabbat serieläsandet?

Kombinationen text och bild - "läsning och bildtolkning ger tillsammans god grundförståelse (av texten)" är ju det som gör serier så lämpligt för nybörjarläsare... på alla stadier. Alla tänker på 7-åringarnas möda med läsningen, men varför utnyttjas serier i så liten utsträckning för b-språksundervisningen? Hade jag inköpsansvar över ett skolbibliotek skulle jag köpa in massor av Kalle Anka-pocket på franska och tyska. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Den skrämmande berättelsen om morbror Ruben

Mars månad är kommen...

Ja, med allt vad det innebär.

Det är ju om inte annat ett gyllene tillfälle att rikta blicken mot den sedelärande berättelsen. 

(Alltså, ni begriper säkert att jag mest bara skriver om saker som intresserar mig, utan större hänsyn till vad lärare och rektorer eventuellt begriper mycket bättre, och nu är jag väl rimligtvis inne på ett sådant område. För vari skulle lärares specialkompetens ligga om inte i just texter med uppfostrande verkan? Å andra sidan kan jag från min egen skoltid inte påminna mig att vi som elever gavs någon särskild undervisning i... ja... exemplets makt. Jag minns t.ex att vi fick se en film om ett gäng sniffare av vilka åtskilliga blev innebrända när deras tillhåll började brinna; det var nog effektiv antidrogpropaganda på 70-talet. Men aldrig att det varnande exemplet diskuterades i egen rätt. Man kan ju hoppas att dagens skola inte bara använder exemplets makt, utan också undervisar om det goda eller avskräckande exemplet som retoriskt trick, men i min svåra brist på livslevande lärare som bollplank blir mina funderingar ju på sätt och vis ett famlande i blindo. Jag kanske slår in öppna dörrar... eller inte alls, vad vet jag?)

Men om man ska lära eleverna genomskåda och använda manipulerande eller berättartekniska tekniker så är det väl här man måste börja. Att diskutera det goda och det dåliga exemplet. Dessa kan ju användas på alla tre kunskapsformerna; fakta (ex. visioner eller hotbilder), moral (föredömen eller fördömanden) och estetik (goda eller dåliga recensioner). 

Inom den samhällspolitiska sfären kan det t ex vara intressant att spekulera över om det framför allt är de positiva visionerna eller de negativa hotbilderna som dominerar, vilken typ som får mest uppmärksamhet i medierna, vilken typ som engagerar människor mest eller bäst osv. och - var det annorlunda förr?

När Luther gav ut "Hundrade Esopi fabler" (dvs Aisopos) som utgavs på svenska 1603. var det enligt Luthers förord ingen nöjesläsning utan en nyttig bok för predikare, exempel för att lära "det otamda och obändiga folket" dygd och goda seder (Den svenska litteraturen bd 1, s. 208). Fablerna är alltså ett utmärkt exempel på den sedelärande berättelsen. Ett annat känt exempel är Den barmhärtige samariten. Den sedelärande berättelsen behöver naturligtvis inte vara påhittad. Lite på en höft kan jag dra mig till minnes en tidningsnotis, "De farliga finnarna": Erik Andersson petade i förra veckan sönder en finne i ansiktet. Detta ledde till blodförgiftning och i tisdags avled han. Erik efterlämnar maka och två minderåriga barn.

 Sådant är mycket nyttigt för tonåringar att läsa...

Om man "vrider upp" det dåliga exemplet några varv kan man få "Den skrämmande hotbilden", Den skrämmande hotbilden är ju en av de mest typiska och infernaliskt manipulerande berättelserna eller bondfångartricken vi har, ni vet, skräm upp folk med ett hot, beläget lagom långt i framtiden, förklara samtidigt att det finns en bot, och att just du själv kan rädda hela situationen/landet/världen om bara din publik köper din produkt/röstar på dig/gör som du säger till dem. Ena året är det judarna, ett annat år är det koldioxid, och varje gång det är svensk försvarskonferens så är det ryssarna...

Två lite godtyckliga citat ur Peter Lutherssons "Förlorare":

"Det gäller med andra ord att sprida en rädsla som man själv framstår som enda utvägen från" (s. 281).

"I övrigt kan han [Conan Doyle] fundera över nästan vad som helst: att oljan riskerar ta slut på grund av den enorma "urtappningen", "tecken på en ny glaciärperiod" eller "den förskräckliga vanan att tugga gummi". Inför alla dessa missförhållanden och tänkbara svårigheter finns onekligen behov av en stark makt här på jorden" (s.314).

Jaa... "Josst preceis", som de ironiska skåningarna säger.
 
Lästips (i repris) som passar alla åldrar: Goscinny & Uderzo:  Asterix och spåmannen.

Men vad jag hade i åtanke med min inledning om mars månad var ju Selma Lagerlöfs underbara skröna "Morbror Ruben" , som dels är en sedelärande berättelse om vådan att sitta på en kall trapp i mars månad, men som sedan går vidare och just illustrerar  hur det avskräckande exemplet fungerar på sin publik, dess makt och vanmakt.

Överkurs: "Max och Moritz", "Kasper som inte ville äta soppa" eller t ex "Pelle Snygg" 
På nätet kan man t.ex läsa Max och Moritz på tyska.
Att göra: Konstruera en sedelärande berättelse om, förslagsvis,  nödvändigheten att lämna in sina inlämningsuppgifter i tid.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ramones och byggklossarna

Minns ni min hänvisning och länk till Jan Gradvalls bok "Artiklar, intervjuer, essäer; 1981-1994"? Där finns också en annan text jag skulle vilja uppmärksamma. Gradvall hävdar, med hänvisning till en annan kritiker, Charles Chaar Murray, Att Ramones -

 "hackar sönder hela rockhistorien, rensar bland bråten och därefter plockar ut själva grundstenarna. De sätter sedan tillbaka stenarna i rätt ordning igen, nästan rätt ordning, innan de återigen förstör allt (...) för att sedan bara plocka ut ett halvdussin bitar, de som omöjligt går att ersätta, vilka de sedan byggt formationer av under hela sin karriär" (s. 67).

Jag tolkar detta som en generell framgångsformel. Jag vet iåförsig inget om musikteori, men för textproduktionens område har formeln något självklart över sig:
1. Tag reda på hur genretypiska texter ser ut; vad som ingår i dem och vilken funktion dessa delar har.
2. Rensa bland bråten, systematisera, skapa ordning, försök få full överblick över genrens olika byggklossar, gränser och möjligheter.
3. Plocka så ut de bitar som är oundgängliga för dina syften och koncentrera sedan skrivandet kring dessa bitar.

Som en parentes skulle man möjligen också i sammanhanget kunna påpeka att fenomenet Ramones väl också är ett exempel på att artistisk hantverksskicklighet och originalitet bara var en del i framgångskonceptet. Själva poängen med Ramones består i hög grad av attityd och "image" (men detta är kanske ett särdrag för just musikkulturen).
Alltså: man kan knappast skapa något helt nytt av ett gammalt språk i en välkänd genre. Men kombinationsmöjligheterna  är ändå närmast oändliga, inte minst i fråga om möjligheterna att påverka (upplysa, roa, skrämma, manipulera... etc) läsaren/mottagaren.
Den som vet hur man gör "behöver inte uppfinna hjulet på nytt" eller "famla i blindo". Och den mottagare som lärt sig känna igen trixen kan så att säga bedöma informationen utifrån en "högre position".

0 kommentarer | Skriv en kommentar