Om

En personlig blogg om skolbiblioteksrelaterade frågor från Skänninges horisont. Har ingenting med Skänninges kommunala skol- eller folkbibliotek att göra.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg från januari 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Det finns alltid en krok i masken

Ulf Dalquist på Statens medieråd har i Didaktorn försökt sätta dramaturgisk undervisning i en slags motsatsställning till källkritik. Enligt honom är källkritik bara tillämpligt på faktauppgifter såsom nyheter i tidningar eller tv, medan förmågan att genomskåda  propaganda och reklam kräver andra verktyg, som dramaturgi och narratologi... och att dagens starka fokus på källkritik således riskerar att bli kontraproduktivt.

Det han säger ligger väl i linje med mina egna tankar, även om jag nog inte uppfattat gränserna som så skarpa som Ulf tycks göra. Allt som påstås görs väl i någon utsträckning med syftet att övertyga mottagaren om att det sagda är riktigt, viktigt eller åtminstone kompetent formulerat. Principerna för att övertyga någon om något borde inte vara så olikartade mellan områden som samhällsinformation, vetenskap, nyhetsjournalistik, propaganda, reklam, politik, blåljugande och sagoberättande: Det här är sant, detta är eftersträvansvärt, detta är god konst osv.

I åttonde avsnittet av Kjellkritik förekommer en intressant liknelse: Tänk dig att du är en fisk och plötsligt får se en läcker mask ringla sig i vattnet. Om du då hugger masken... och sedan inser att det fanns en krok dold i masken, då skulle man ju känna sig ganska lurad.

Javisst skulle man det, men samtidigt kan vi ju inte heller låta oss dras med i någon plötslig moralpanik där vissa krafter vill måla fan på väggen angående förekomsten av oriktiga påståenden och våldsbejakande propaganda på "sociala medier". I någon mån sitter ju alla som någonsin försökt sända ett meddelande där i båten. Även avsändaren av samhällsinformation är beroende av läckra beten att agna med. Och lär vi ut dessa mekanismer, som spelar på hur vi fungerar som människor (psykologi) och som utnyttjar olika former av berättartekniska trick eller retoriska tjuvknep, så klär vi ju samtidigt också av riksdagens debatter, "det offentliga samtalet", likväl som våra klassiska filmer, popptexter eller romaner.

Naturligtvis gör det inte eleverna till bättre människor. Lär de sig bli bra på att genomskåda manipulation så lär vi dem samtidigt hur manipulation går till. Om alla unga lär sig detta samtidigt är det ju ingen vits att försöka praktisera dessa nyvunna färdigheter på sina jämnåriga... Ja, ni ser väl faran... Stackars alla vuxna generationer!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vad består texter av?

Ord är tankarnas byggstenar precis som bokstäver är ordens byggklossar. För att få bra tankar och goda texter måste vi rimligtvis öva oss i byggnadskonsten. Ett bra sätt skulle kunna vara att testa de byggstenar andra lämnat efter sig.  

En text består dels av en tanke, t ex en intrig, en historia eller en känsla... och dels en form, dvs det uttryck, de ord och meningar som åskådliggör tanken. Man kan ibland stöta på en god idé - som skribenten dock inte lyckats klä i ord så väl. Eller tvärt om - skribenten kan formulera sig förförande vackert och slagkraftigt om en misslyckad idé. (De andra fallen jag tagit upp är egentligen en annan sak, som när en lysande inledning fått ett misslyckat slut. Eller man har ett bra slut på en historia som skäms av en misslyckad början. Eller så är känslorna och frågeställningarna eviga, men placerade i en irrelevant tid.)

Formeln till framgång är naturligtvis att plocka upp det som fungerar och skala bort det som inte passar in i ens syften.

Listiga skribenter murar nya våningar genom att ställa sig på föregångarnas axlar.

Man skulle alltså kunna säga att det finns två verktygslådor: idéernas låda och stilgreppens låda. Som bibliotekariestudent tycker jag ju att båda lådorna är lika angelägna att uppmärksamma, systematisera och tillgängliggöra. Och skolornas roll är väl att göra eleverna bekanta med verktygen.

Vilka är principerna för en rolig historia? Hur blir man bra på att leverera aforismer? Hur lyder kåsörens ABC? Vad ligger i serietecknarens verktygslåda?

Ur mitt perspektiv ser det alltså ut som om tillvaron måste kategoriseras, definieras och beskrivas på flera olika plan, för att kunna hanteras och begripas, där bibliotekets SAB-system bara befinner sig på det första planet. Flera olika former av material måste samlas in, sorteras och lagras. På formernas eller genrernas plan finns frågor som: Vad är en dikt? Vad  är en aforism? Hur åstadkommer man meningsfulla hybrider?

Eller riskerar man att gå vilse i alla detaljerna?  Men utan kartor riskerar vi kanske att gå vilse i det kaotiska...eller?

Och så tänker man ett varv till...

I informationens värld finns inte bara producenter, medier och konsumenter. Vi kanske hellre borde tänka i termer av syften, verktyg och önskemål eller preferenser. Just det!! Det finns ju ett ytterligare plan! Tillkommer gör ju den storhet vi kan kalla kvaliteter; dvs vilka effekter vill vi uppnå?... T ex det eleganta, det överraskande, det högstämda, det komiska, det vackra, det fula, det spänningsskapande, det klangfulla, det rytmiska, det nyskapande etc.

Idéer, former och kvaliteter.

Sedan är det bara att kombinera på ett medvetet sätt utifrån det aktuella syftet... ev med hänsyn till mottagarens eller publikens önskemål eller preferenser.

Till slut handlar allt om kunskap, fantasi, hantverksskicklighet och arbete. Det finns inga genvägar till mästerskap.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Gör om, gör det riktigt

Ofta får man ju betrakta författarnas alster som ofärdiga utkast. Då är det liksom läsarnas uppgift att göra det klart eller förbättra det undermåliga. Författarna är ju inte mer än människor, även de kan misslyckas, och även den bäste förlagsgranskare kan ha en dålig dag... ni vet, misslyckade slut, störande ord, dåliga rim, befängd moral.

Sådant kan naturligtvis inte godtas. Om man vill kan man ju skicka de rättade texterna till det ansvariga förlaget, ja, så de lär sig till en annan gång. Eljest, (eller om de ansvariga är döda) kan man nöja sig med att publicera sina förbättringar här på "nätet" och hoppas på att budskapet går fram på något sätt ändå.

För att åskådliggöra hur jag menar kan vi ta Erik Gustaf Geijers "Höstsädet"  som är ett exempel på en god idé, några i aforistisk mening tjusiga rader som inte fått någon optimal form. Hur svårt kan det egentligen vara att åstadkomma acceptabla rim? Så här lyder därför min version av Geijers Höstsädet, läs och lär!

Odlaren strör i mörka mullen

-hur fjärran är då vetebullen?-

fröets sådd för kommande skörd, 

i jordens sköte varsamt förd.

Däröver vandra höstens skurar,

dimma, stormar, frostnatt turar,

däröver bäddas vinterns snö.

Därunder bidar livets ö.

Han gör som jag, begraver sitt hopp

i tron på att brodden vill nå opp.

Trygg han utan garantier står,

han tror som jag på sol och vår.


Ser nu att den finns tonsatt i en riktigt pompös vaggviseliknande sång. Undrar om den inte skulle funka som duett i ett betydligt raskare tempo?

Alltså: Biblioteket är fullt av undermåliga texter som verkligen behöver åtgärdas. Låt eleverna göra det!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tidningars tillgänglighet i västnorden

Fortsättning på gårdagens text.

Carl Martin Roos berättar i Biblioteksrätt (1994) att - "Av tradition finns ett omfattande samarbete på upphovsrättens område mellan de nordiska länderna. Den nu gällande svenska upphovsrättslagen (1960:729) har tillkommit efter gemensamt nordiskt utredningsarbete. Den har nyligen ändrats väsentligt i samband med anpassningen till EU:s regler."

Då kan det ju vara intressant att se hur man hanterar tidningar i andra delar av Norden.

Islands motsvarighet till Kb - Landsbokasafn Islands driver sidan Timarit.is  , där så vitt jag förstår de allra flesta dagstidningarna och tidskrifterna från Island, Färöarna och Grönland finns fritt tillgängliga för alla. Den största prenumerantbetalda morgontidningen, Morgunblaðið, har tre års karantän! Gratistidningen Fréttablaðið har ingen karantän alls.

Där har vi alltså skillnaden i service från nationalbiblioteken i Sverige och Island.

Hemsidan presenteras på följande sätt:

Tímarit.is er stafrænt safn sem veitir aðgang að milljónum myndaðra blaðsíðna á stafrænu formi af þeim prentaða menningararfi sem varðveittur er í blöðum og tímaritum frá Færeyjum, Grænlandi og Íslandi. Aðgangur er öllum opinn og stuðst er við nýjustu tækni í geymslu og miðlun upplýsinga. Markmiðið er að bæta aðgang að prentuðum blöðum og tímaritum og bjóða upp á nýjar rannsóknaraðferðir. Blöðin og tímaritin hafa að geyma, auk almenns fréttaefnis og auglýsinga, mikið efni á sviði bókmennta, sagnfræði, ættfræði, þjóðlífs, menningar, atvinnuvega og viðskipta. Notendur geta leitað að efni á ýmsan hátt, svo sem eftir löndum og titlum, eða að völdu orði í öllum texta ritanna. Þeir geta einnig blaðað í gegnum efnið og prentað út valdar blaðsíður. Jafnt og þétt bætast við safnið fleiri titlar.

Vilket alltså betyder ungefär...

Timarit.is är en samling som ger tillgång till miljoner avbildade tidningssidor i ordagrann (?) form av det tryckta kulturarv som finns bevarat i tidningar och tidskrifter från Färöarna, Grönland och Island. Tillgången är öppen för alla och vi har utnyttjat den nyaste tekniken vid informationens lagring och förmedling. Målet är att ge tillgång till tryckta tidningar och tidskrifter och möjliggöra nya undersökningar. Tidningarna och tidskrifterna innehåller, förutom allmänna nyheter och annonser, mycket material inom områdena litteratur, historia, genealogi, folkliv, kultur, näringsliv och vetenskap. Användare kan söka på olika sätt, såsom efter länder och titlar, eller efter sökord i alla tidningars texter. De kan även bläddra i stoffet och printa ut valda sidor. Ytterligare titlar läggs till i samlingen kontinuerligt,

Arbetet stöds av bl a NORDINFO (tänka sig!) och är ett samarbete mellan 


Det är alltså 114 år som skiljer mellan Sveriges fritt tillgängliga tidningar, som dessutom bara utgör en bråkdel av de tidningar som getts ut, och västnordens digitala tillgänglighet. Det är helt enkelt makalöst... Och så kan de göra utskrifter, också...

Lyllos...

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tidningarna, hembygden och Kb

Kb har nyligen lagt ut en ny sida med inskannade dagstidningar - "tidningar.kb", med närmare 400 olika tidningstitlar. Men. Man har lagt en 116-årig sekretess på materialet, med hänvisning till upphovsrättslagen!?!

Men det är en sekretess som bara gäller den allmänhet, allmänt intresserade eller studerande som sitter hemma vid sina datorer, på landsbygd eller i småstäder. Bor man däremot på en ort med något större högskolebibliotek så ska man kunna läsa även sekretesstidens tidningar på plats i dessa högskolebibliotek.

Det här förfarandet från Kbs sida sida tycker jag man kan ifrågasätta.

Syftet med upphovsrättslagen är ju att utövande konstnärer, författare, filmmakare, kompositörer etc ska kunna försörja sig genom att få ersättning när deras prestationer mångfaldigas. 

Upphovsman är den fysiska person som skapat verket. Blir det tvist om vem som är upphovsman utgår man från att det är den som signerat verket med sitt namn eller artistnamn. Skyddet gäller 70 år efter upphovsmannens död. 

När jag nu läser Carl Martin Roos bok Biblioteksrätt slår det mig att dagstidningar aldrig räknas upp bland de exempel som ges över lagens tillämpningsområde. Jag har också svårt att förstå vem som skulle bli lidande av att inte låta dagstidningar omfattas av upphovsrätten på detta stelbenta sätt. Är det tidningsutgivarna som vill ha det så här? Eller journalisternas organisationer? På vilket sätt skulle de i så fall mena att det gynnar dem? 

Ingen skulle väl ändå komma på idén att försöka ge ut flera decennier gamla nummer av Dagens Nyheter, Aftonbladet eller Östgöta Correspondenten etc på nytt. I den mån det finns underskrivna texter i dagstidningar som kan kopplas till en särskild upphovsman, t ex artiklar, krönikor eller dagsverser, så det ju ändå inget vederbörande skulle kunna tjäna pengar på på nytt, såvida man inte samlar ihop ett antal artiklar etc för att ge ut dem i bokform som t ex någon artikelsamling eller antologi. Det var ju så Kar de Mumma, Gits Olsson, Torsten Ehrenmark m fl blev berömda och tjänade pengar på sina gamla tidningstexter. Har texterna en sådan "verkshöjd" att de kan ges ut som bok så ska naturligtvis boken vara upphovsrättsligt skyddad. Naturligtvis ska inte "vem som helst" kunna ge ut klippböcker av namngivna skribenters tidningstexter för egen vinnings skull. Men då befinner vi ju oss i ett senare moment!

Frågan nu är ju fortfarande: skulle Guillou, Lena Andersson eller Berglins etc få sälja färre "klippböcker" om deras ursprungstidningar låg fritt tillgängliga på Kbs hemsida? Det är nog möjligt, men knappast mer än 10 år efter originalinförandet.

Å andra sidan är det lätt att ge exempel på vilka möjligheter som skulle öppna sig om allmänhet och skolor hade tillgång till svenska dagstidningar i elektronisk form fritt på nätet. Jag tänker kanske närmast på hembygdsforskning eller skolornas hembygdsundervisning. Hur var det att leva i bygden för 100 år sedan? Hur fungerade den lokala demokratin? Vad var det som kom i tidningen? Tänkte människor annorlunda då? Hur såg tidens konflikter, olyckor och näringsliv ut? Den här typen av texter bestod vid denna tid nästan uteslutande av osignerade notiser. Vem skulle bli lidande av att vi utnyttjade den moderna tekniken till att göra dessa texter lätt tillgängliga för barn, unga och hembygdsforskare?

Å tredje sidan läser jag på wikipedia att Kar de Mumma började skriva krönikor i Svenska Dagbladet 1922 och dog 1997. Alf Henriksson började på DN 1929 och dog 1995. Om Kb menar allvar och tänker vara konsekventa skulle alltså Svenska Dagbladet från 1922 inte kunna göras tillgänglig på nätet förrän 2067 och DN från 1929 inte förrän 2065.

På wikipedia läser jag också om Alf Henriksson: "Hans verk karakteriseras av en överväldigande glädje inför kunskap och vetande". Är det då rimligt att hindra landsbygdsbor och barn och hembygdsforskare från att komma åt att läsa gamla dagstidningar bara för att sådana lysande skribenter som Kar de Mumma och Alf Henriksson inte hade vett att dö i unga år?

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg