Visar inlägg från oktober 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Kreativitet

Jag har sett Alexander Ekmans tredelade tv-serie om kreativitet . Den fungerade som inspirationskälla till följande funderingar  över fenomenet kreativitet.

Jag får en känsla av att det råder en viss begreppsförvirring i programmen. I ett av programmen gör man en distinktion mellan kreativitet och produktivitet. Att produktivitet skulle vara summan av kreativitet och arbete. Men jag tror det måste gå att urskilja fler termer i additionen.

- För det första finns det väl något jag i brist på alternativ skulle kunna kalla "inspiration". I den här regionen finns lusten att skapa. David Lagercrantz talar om "manin" som är ett psykiskt sjukdomstillstånd, men som väl har en sund motsvarighet i passionen. Engagemang ger idéer. I inledningen till ett av programmen sägs att man arbetar sig till inspiration. "Inspiration är för amatörer" som t ex Hugh Grants karaktär säger i filmen "Text och musik". Dvs man kan aldrig gå och vänta på att inspirationen, den där Thore Skogmansnilleblixten, ska infinna sig, utan man ser till att hjälpa inspirationen att hitta rätt. Det finns en rar historia om Benny Andersson, jag vet inte om den är sann, men den skulle åtminstone kunna vara det; att han ännu flera decennier efter Abbaeran och med betryggande ekonomiskt oberoende, ännu gick till jobbet fem dagar i veckan och satte sig och komponerade efter tidsschema, precis som vilken industriarbetare som helst. Arbetsdisciplin är naturligtvis lika nödvändigt för "kreatörer" som för "vanliga arbetare". 

Är man inställd på att något ska skapas, så kommer ju denna uppgift att alltid finnas med en, som en vaksamhet, även när man gör, eller tänker på, annat. Det är därför som man kan göra "tillfällighetsfynd", dvs hitta pusselbitar (information) som kan användas för uppgiften i de mest oväntade sammanhang och situationer. 

- För det andra behöver vi erfarenhet. Relevant kunskap, t ex om hur uppgiften är tänkt att utföras, eller kunskaper som byggklossar för fantasin att arbeta med. Ska du exempelvis skriva ett tal behöver du både retorisk kunskap om talets form samt faktakunskaper om det ämne som talet ska handla om.

- För det tredje behöver vi fantasi, idérikedom. Det är förmodligen den komponenten som programserien om kreativitet försöker ringa in. Någon säger att det är svårt när man är trött; alltså skulle man behöva vara utvilad. De flesta håller nog med om detta. Å andra sidan talas det också om drömmarna som idékälla, ja även här kan man kanske associera till Thore Skogmans berömda kreativa flöde. Eller den där stunden när man gått och lagt sig för natten men inte lyckats somna och den ena tanken leder till den andra och till slut har man löst alla världsproblemen... När man "släpper taget" och låter tankarna löpa sin egen väg.

Fantasin handlar alltså om förmågan att tänka nytt,, det okonventionella, att kunna "frigöra sig från etablerade perspektiv" som definitionen på kreativitet löd i NE. Att tänka helt nya tankar är förmodligen inte möjligt. Vad som händer är snarare att man gör nya kopplingar mellan olika kunskaper som redan finns i skallen. Ju mer kunskaper och erfarenheter som finns, desto mer arbetsmaterial har fantasin att arbeta med.

- För det fjärde kan nog tid vara en värdefull komponent. Tid för eftertanke, tid för hjärnan att smälta och älta och bearbeta den information man har.

- För det femte behövs det målmedvetenhet. Som det sägs i programmet: Att få idéer är inte så svårt, det svåra är att hitta de användbara idéerna, de som leder framåt, de som "bränner till", den punkt där fantasin möter verkligheten. Det finns ingen nytta med idéer som är för vilda för att kunna förverkligas.

Men sedan... så är det väl bara arbete som behövs. att utveckla idén, fylla på med detaljer, att hålla fast vid den tills den gett resultat.

En annan sak jag funderar på är om vissa karaktärsegenskaper samvarierar med idérikedom. Är självförtroende en viktig faktor? Behövs det mod för att "frigöra sig från etablerade perspektiv"? Observera hur denna frågeställning gränsar till frågan om hur man undviker grupptänkande. Kan fantasin i sig stimuleras? Är det sant att sagor stimulerar barns fantasi?

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Man tror inte sina ögon (Lulu: Shout)

Jag tror det var i våras eller en bit in på försommaren som det dök upp en helt förtjusande musikfilm på Youtube, det var Lulu & The Luvvers som framförde "Shout", troligen en av de tidigaste inspelade framförandena, dvs från mitten av sextiotalet. Jag lyssnade på filmen några gånger då, på försommaren, sedan föll den i glömska. Som jag minns det var filmen svartvit, men jag kan möjligen minnas fel.

Nu fick jag igår plötsligt för mig att jag ville titta på den igen, men nu kan jag inte återfinna den...

Men det finns ju föralldel andra versioner av låten. Det närmaste jag kommer är ett kort klipp på 30 sekunder som jag tror kommer från den film jag såg i somras, fastän manipulerad, se det här .

Men så hittar jag en film med "McFly & Lulu" som gör mig helt konfunderad. Se länken här . Det är ju Lulu precis som jag mindes henne från filmen jag såg, men bandet är det något skumt med. Pojkarnas frisyrer verkar inte höra hemma i samma epok som Lulus, och tittar man noga så tycks inte Lulus läpprörelser stämma helt med musiken... I slutscenen har videomakaren varit vänlig nog att "erkänna" att allt var en illusion. Men så fräckt!

På wikipedia inhämtar jag att McFly är ett brittiskt pojkband som startade 2003! Den sångerska som tonar fram i slutscenen är kanske en verklig Lulu, fast betydligt äldre än originalets 15-åring.

Tillägg: Jag hittade en kort notis om färgläggning av svartvita filmer från Illustrerad vetenskap här. 

Värdeladdade begrepp

Det här blir en ledsam postning. Känsliga läsare varnas.

Det finns områden som får mig att se rött.

Med moral menas värdesystem; det handlar  om hur vi ska förhålla oss mot varandra. För mig handlar god moral om att inte utnyttja andra människor, att inte luras, att inte utnyttja andra människors tillit, deras godtrogenhet, deras vilja att göra gott. (Se t ex Andersson & Furberg: Moral.)

Det är visst "hållbarhetsvecka" i Mjölby kommun.

"Hållbarhet" är något av det värsta jag vet... tätt följt av "biologisk mångfald"!

På Mjölby bibliotek håller de ett bokbord på temat "hållbarhet", utan en enda bok som förhåller sig kritisk till fenomenet eller begreppet. Här har vi ett typiskt uppifrånprojekt där biblioteket har lånat sig till att agera propagandahjälp till makthavarna. 

Här finns en länk till ett kort radioinslag om politiskt laddade begrepp som är hörvärt, och här finns en länk till några goda exempel på hur språkets makt kan brukas och missbrukas med hjälp av värdeladdade ord.

För det är ju det som är tricket. Vem vill inte vara för för något som kallas "hållbart"? Eller "utveckling"?

Enligt wikipedia introducerades begreppet internationellt av Lester  Brown 1981, men står sedan 2003 inskrivet i svenska grundlagen. Jag vill hävda att denne Lester Brown är en bedragare. Han är en bedragare därför att han med sitt Worldwatch institute medvetet har gett en oriktig bild av verkligheten genom att vinkla sina rapporter så att de konsekvent målade fan på väggen och förteg allt som kunde ge en balanserad bild av utvecklingen.

På fjärde raden kan vi läsa "Forskare inom många områden har belyst tillväxtens gränser." "Tillväxtens gränser" är en bok som gavs ut 1972 av Romklubben inför Stockholmskonferensen med ett tydligt malthusianskt eller "nymalthusianskt" budskap. Och på den vägen är det. Under wikipediaartikelns rubrik "systemteori", kommer kodord som resiliens, hockeyklubba, tipping point, befolkningstillväxt, temperaturförhöjningen, biologisk mångfald, planetens gränser...

Är nymalthusianism förenligt med vetenskapens syn på hur resurser skapas?

Är hockeyklubban god vetenskap?

Finns det seriösa vetenskapsmän idag som på allvar menar att befolkningstillväxten utgör ett globalt problem?

Eller är alltihop bara en masspsykos, en snöboll som inte går att stoppa? Genom att godta begreppet "hållbar utveckling" som något gott och eftersträvansvärt ger man samtidigt sitt stöd till en världsbild från 1972 och en politisk agenda som blivit svensk nationalideologi, stadfäst i grundlagen. 

Ska biblioteket fortsätta underblåsa denna propaganda eller eller vore det bra om det ifrågasatte den?

Dagens läxa: Var uppmärksam på värdeladdade begrepp. Det finns mycket som tyder på att vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner... och ord med positiva värdeladdningar. 

Och det är alltid de mest trohjärtade, de yngsta, de mest tillitsfulla, som blir bedragarnas första offer.


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Pella resonerar om att ställa frågor

Fjortonåringen har börjat läsa till konfirmation, och jag har börjat högläsa litteraturhistoriens eviga konfirmand Pellas bok  för henne.

Här finns ett högintressant stycke om information som jag bara måste få citera:

"Inne i kyrkan luktar det också sten, stearin samt björk och gammal fromhet. Det är svårt att säga vad fromhet luktar som, men det är en söt lukt med något fränt inunder, ungefär som liljekonvaljer innan man riktigt vill medge att man borde plocka nya. 

Jag undrar vad fromhetslukt kommer utav, för fromhet sitter ju i själen. Ibland tror jag den kommer av instängd förtvivlan. (...) Det mesta är kemi. säger Farfar. Fastän vad är kemi? säger Farmor. En svensk skald säger att förtvivlan är synd, ty tillvarons innersta är salighet. Kanske är det i förtvivlan som djävulen bor och att det är förtvivlan som är arvsynden? Och så luktar det förtvivlan i kyrkorna, där människorna söker tröst? (...)

Jag önskar det fanns någon som man kunde fråga, men vem skulle det vara? När man frågar någon äldre, säger den så kunnigt och glatt: "Det får vi slå upp i Nordiska Familjeboken, så att du får det rätt för dig från början!" Precis som om man var fem år och aldrig hade kommit på denna lysande idé. Eller så säger den: "Förklara nu exakt vad det är du vill veta."

Den sorten är värst, tycker jag. För om det inte precis handlar om blyets specifika vikt, kan man väl omöjligt förklara exakt vad det är man vill veta. I så fall visste man det ju så gott som. Och när man inte kan förklara ordentligt vad det är man vill veta, säger den äldre med riktig lättnad: "Då får du gå och tänka ut bättre vad det är du vill veta! Kom ihåg, att det man inte kan uttrycka klart, det har man heller inte tänkt igenom ordentligt." Man får vara glad om man inte får en tillsägelse att vara rakare i ryggen också!

Jag har tänkt på att kanske fråga farbror vad fromhetslukt kommer utav, men så kanske en präst inte skulle tycka att det vore vänligt. En präst kanske tycker att han inte behöver befatta sig med lukter. Jag har tänkt att jag kanske kunde fråga vår doktor hemma. Men så kanske en läkare tycker att han inte behöver befatta sig med fromhet! Möjligen kunde man fråga någon skald. Vi känner ett par skalder. Men man kan inte fråga skalder. Skalder svarar bara på sådant som de frågar sig själva. Det vore bra om det fanns läkare som var präster som var skalder som var lärare.

Och var skulle man hitta sådana kandidater?" (S. 60-63)


Kan det sägas bättre!? En lärarkandidat ska vara en blandning av präst, läkare och skald! Minns ni de tre grundläggande frågorna (efter John Lubbock) som jag skrev om i juni ? Prästen svarar på frågor om vad som är gott, vad man vill, hur man bör tänka, för att göra bra prioriteringar. Läkaren svarar på frågor om vad som är sant, som ett lexikon, om man bara visste vilket uppslagsord man bör välja. Och poeten svarar på frågor om vad som är vackert. De har olika sorters kunskap och olika perspektiv, men alla delarna behövs för att man ska få en hel bild av verkligheten.

I det här sammanhanget kommer jag också att tänka på det här med flickor och pojkar... Det är klart att det är anekdotiskt, men min minnesbild av gymnasietiden, var att vi var hemskt olika. Vi var en klass med mycket begåvat folk. Men bland oss pojkar i klassen sas det knappast några kloka tankar. All konversation gick liksom ut på att hitta de lustiga poängerna. Var det inte roligt var det inte värt att säga.
Flickorna befann sig liksom i en helt annan värld. Där var djupsinnet norm. Seriösa, visst, men herregud så tråkiga. Det sägs ju att de olika könen utvecklas i olika takt, och det kan kanske ligga något i det. Och nog har ju både trams och djupsinne sina roller i allas vår tillvaro.

Detta är också något bibliotekarierollen bör ta fasta på, menar jag. Vad som är sant, "råfakta", kan ju vilken femåring som helst hitta i Nordiska familjeboken, eller vad som nu finns till hands... men informationssökningens "proffs" måste också kunna hitta de poetiska, de idémässiga och de roliga vinklarna. Mästarens signum är förmågan att hitta det befängda, att göra de riktigt fantasifulla kopplingarna.

Pella säger: "En svensk skald säger att förtvivlan är synd, ty tillvarons innersta är salighet". Det är ett Geijercitat, om man byter ut förtvivlan mot sorg. Nog undrar man om det finns svenska fjortonåringar idag som kan citera Geijer...

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Nyare inlägg