Om

En personlig blogg om skolbiblioteksrelaterade frågor från Skänninges horisont. Har ingenting med Skänninges kommunala skol- eller folkbibliotek att göra.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg från september 2017

Tillbaka till bloggens startsida

En "redaktionell" kommentar

Bloggen har nu funnits i drygt fyra månader men ännu tycks inte den vanligaste sökmotorn kunna hitta den, och jag förstår ärligt talat inte vad det beror på, andra Bloggobloggar syns ju...

Jag har "marknadsfört" den hos fyra personer, och jag har en känsla av att jag nog faktiskt har en 2-3 personer som följer den. Jag har sammanlagt haft omkring 300 träffar under denna tid, de flesta kommer om texterna syns i Bloggos bloggportal när de är nypostade, vilket händer kanske 6 gånger av 10. Men det händer alltså att jag får träffar även när postningarna inte synts i bloggportalen. 

Det var alltså dit jag ville komma. Tack för att ni läser. Det hade varit fränt om ni inte varit så blyga utan vågat kommentera något. Som Catarina Bibliotekslärare i Borås brukar säga: "Kommentarer, kritik och glada tillrop!?" Använd gärna signatur, det är inte farligt.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vetenskap och demokrati

Vid närmare eftertanke kanske Emma Frans påståenden  i första programmet av Kjellkritik bör manglas ett varv till. För här finns väl också en demokratisk dimension som behöver uppmärksammas. Hur blir det med maktförhållandena i samhället om vi säger åt eleverna eller medborgarna att de inte ska lita på sina egna omdömen utan lita på experterna?

Och vilken ska bibliotekets och bibliotekariens roll egentligen vara? Ska de vara ett medel för makten/eliterna/experterna att förmedla "fakta" till medborgarna/eleverna, eller ska de tvärt om, vara ett redskap för medborgarna / eleverna att med informationens hjälp granska och ifrågasätta vad som pågår, eliterna, den goda smaken etc.

I själva verket försiggår det ju hela tiden en dragkamp om "den vetenskapliga sanningen". Alla vill få stöd för sina agendor och ideologiska ståndpunkter av vetenskapliga fakta. Slå en brygga mellan vara och böra, mellan hur det är och hur man bör handla. Och naturligtvis genererar det olika grader av vinklad forskning. Från forskning som beställs eller utförs av aktivister, där resultatet liksom var bestämt på förhand, via forskning som medvetet utnyttjas, vinklas eller omtolkas av aktivister, till undermålig forskning som "bara" förvrängts av forskarnas omedvetna förgivettaganden, hållningar eller fördomar,men som förmår folk att dra nya ideologiska slutsatser eller ändra sina beteenden, på felaktiga grunder.

Min slutsats som jag anser bör kunna dras av detta är att elever och medborgare bör uppmuntras att ha en kritisk attityd till all forskning och alla "experter", och särskilt då inom omstridda ämnen och "mjuka" vetenskaper som samhällsvetenskap, miljö och psykologi. Vetenskap är inget man ska "respektera" eller "lita på", utan något som måste granskas kritiskt in i minsta detalj. Ja, och miljöforskning är verkligen inte immun mot aktivism och dålig forskning. Varför skulle den vara det? Emma Frans, hur tänkte du där?

Observera också att vetenskapssamhället generellt har ett egenintresse i att framställa sig självt som samhällets stöttepelare, just det, precis som journalisterna. Varför skulle vi egentligen lita mera på vetenskapen än journalisterna? Att Emma Frans håller tal  på en scientistisk manifestation som march for science  är alltså helt logiskt. Och på nästa nivå av tokigheterna ser aktivister  av olika kulörer till att synas eller förknippas med sådana manifestationer.

I själva verket utgör detta "expertsamhälle" en demokratirisk. De personer och makter som vill beröva människor dess egenmakt över sina egna liv, eller rikspolitikers makt över rikspolitiken, gör det med hänvisning just till att (andra) människor inte begriper vad som är bäst för dem, typiskt nog gärna just i hälso- och miljöfrågor. Eller, att frågorna måste föras upp på ett högre plan, europeiskt eller globalt. Att föra makt från medborgare till experter, tjänstemän, EU, eller andra internationella organ som FN, är ju en odemokratisk utveckling. Varför ska medborgare eller elever behöva bry sig om samhället om de ändå inte kan påverka det? Om makten finns och besluten tas någon annanstans.

Det kanske inte alls är hälsan, miljön och klimatet som är hotade, utan demokratin. Att hälsan, miljön och klimatet bara är lagom komplicerade irrbloss för att inte de lättledda, de godhjärtade, de troskyldiga, ska orka genomskåda bluffen? 

I en värld som styrs av globala ekonomiska intressen och "experter" behövs det varken allmänbildade medborgare eller bibliotekarier (eller nationalstater eller rikspolitik). Storfinans och vänster- och miljöaktivister gör, var och en på sitt håll, sitt för att rasera demokratin sådan vi känner den och ersätta den med de globala lösningarnas nya ordning.

Jag menar att det borde vara bibliotekariernas uppgift att påtala detta. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Mera Kjellkritik

Jag har nu lyssnat på det första och tredje programmen i radions serie Kjellkritik. 
I första programmet ges fem grundläggande råd angående källkritik - som tycks vara identiska med de råd min dotter fått lära sig i skolan, dvs
frågorna
- Vem står bakom
- Vilket är syftet?
- Hur gammal är källan?
och råden...
- Var självkritisk, fråga dig själv varför du tror eller vill tro på detta, och 
- Ta det lugnt, dubbelkolla!

Grundläggande och självklara utgångspunkter för en kritisk attityd mao.

Men mot slutet säger medarbetaren och vetenskapsskribenten Emma Frans följande:

"Om vi inbillar oss att vi vet mer än experter i frågor rörande vaccin och klimatförändringar kan detta ha förödande konsekvenser för folkhälsan och miljön. Alla överskattar inte sin förmåga, men de flesta behöver inte bli bättre på att tro på sig själva. Vi behöver istället sluta ha en överdriven tro på vår egen kompetens och kunnighet. För även om vi klarar oss utan att någonsin förstå att vi är mediokra bilförare, får vi stora problem om vi tror mer på oss själva, än på experter som rekommenderar vaccin eller varnar om klimathotet." 

Då är alltså första frågan - Vem är denna Emma Frans som påstår detta, vad har hon för kompetens att bedöma vaccinationsfrågor och klimatvetenskap? Och varför vill hon framhäva "experternas" överlägsenhet i just dessa frågor?

En enkel sökmotorsökning ger att hon är doktor i medicinsk epidemiologi. Hon driver en blogg , där hon företrädesvis skriver om medicinsk forskning, sexualbeteenden och annan människorelaterad forskning.
Hon bör alltså vara helt klart trovärdig när det gäller vaccinationsfrågor. Däremot har hon aldrig, så vitt jag kunnat se, någonsin skrivit någon text om klimatforskning, som hon ju dessutom inte är utbildad på.
Hur kan hon då påstå att vi inte ska misstro de forskare som "varnar om klimathotet", varför menar Emma Frans att de som målar fan på väggen skulle vara mera trovärdiga än de klimatforskare som säger att det inte är någon fara? 
Vem är det egentligen som har en "överdriven tro på sin egen kompetens och kunnighet"?

Och hur var det egentligen med "myten" om mässlingsvaccinets farlighet  - allt härrörde alltså från en vetenskaplig artikel från 1998 som visat sig bygga på dålig forskning eller till och med forskningsfusk. Ändå dröjde det ända till 2010 tills artikeln återkallades! Vad kan man lära sig av detta? 

Och i Kjellkritiks  tredje program tar Emma Frans upp "myten" om att GMO-tekniken skulle kunna vara farlig för att den skulle kunna förknippas med cancer på något sätt. Också här framgår det av Emmas berättelse att "myten" uppkommit till följd av publicerade forskningsresultat som fått så mycket kritik att artikeln till sist dragits tillbaka.

Så hur var det nu - kan vi verkligen alltid lita på "experterna" mer än på vårt eget "sunda förnuft"?


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Text och musik

Jag testade just en sak jag länge funderat på: Hur skriver man nya texter till kända melodier?

Hur lätt är det egentligen att slänga ihop en schlagertext a la Stickan Andersson?

Okej, man är född i mitten av 60-talet, med allt vad det innebär av kulturella preferenser och referenser.

Början av 80-talet, "Everything is possible", liksom... Jag satt och nöjessurfade på Youtube, fick mig en helt makalöst skräddarsydd spellista som bl a innehöll Human Leagues Fascination . Och där fanns det något i texten som fick mig att vilja tolka detta till något begripligt.

Jag surfade alltså fram originaltexten, hade ambitionen att någotsånär behålla antalet vokalljud och rimma på samma ställen som originalet.

Det tog mig ungefär en timme att åstadkomma följande:

(Efter den engelska originaltexten av Jo Callis & Philip Oakey)

(titel:) Var alltid fascinerad 

Om det tycks behövas lite tid...

Nu tar vi beslut!

Och vänners råd kan vi ge fan i.

Förnuftet kastas ut.


Bara söker oss till en ny riktning,

på ett gammalt välkänt sätt.

Formar en ny sammansättning

och livet känns så lätt.


Så flöt vår vänkonversation,

ja, hela dagen lång.

Fantasier till aktion,

den dagen...


Var alltid fascinerad,

lågan brinner,

med kärlek stark.

Var alltid fascinerad,

vågar vinner,

jungfrulig mark.


En sanning kan behöva ändras.

Skrönor för vår tid.

Lätt att se att fakta ändras.

Nya meningar tar vid.


Så flöt vår vänkonversation...(etc)


Var alltid fascinerad.... (etc)

(osv)


Jag måste säga att jag tyckte det var förvånansvärt enkelt och himla skojigt!

Nu blev ju detta nästan onödigt ordagrant; ingen som varit med på 80-talet skulle väl utifrån min text kunna missta sig på vilken melodi som den passar till. Men som textskrivarövning behöver man ju faktiskt inte alls bry sig om vad originalet egentligen handlar om. Jag tror ändå det kan vara nyttigt för nybörjare på textskrivande att följa en viss struktur angående antal vokalljud och rim. Det är ju det en känd förlaga kan ge.

Sedan kommer det svåra: Går det att utifrån en text som skrivits på en gammal melodi hitta en ny melodi?

Det har jag inget svar på. Vad skulle en högstadieungdom som i dag finge i uppgift att sätta musik till (exempelvis) min text kunna komma fram till?

Jag tänker mig att det för textskrivaren måste vara svårare att gå från andra hållet, dvs utgå från en textlös melodi och försöka skapa en text som passar att sjunga till...?

Nästa svenska- eller musiklektion, kanske?

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Är journalistiken vår tids arbetarlitteratur?

Jag har läst Lars Forssells minnes- och essäbok "Vänner", från 1991. Det finns ett par avsnitt som det roar mig att uppmärksamma. För det första skriver han i samband med att han vill framhäva Sonja Åkessons storhet i hennes äkthet och ärlighet:

 (Hos) "den arbetarskildring som det sista årtiondet vuxit fram (...) märker man en helt naturlig och samvetsöm idealisering (...) Riktigt äkta och alldeles ärlig är den inte. Arbetaren är utsugen, följaktligen är han god och tänker goda solidariska tankar. Åldringar på ålderdomshem har det för djävligt; följaktligen (...) är de aldrig själviska, giriga, ondsinta (...) Verkligheten är annorlunda, måste vara det (220-221)".

Några sidor senare är det Moliere som avhandlas som ett föredöme:

"Jag tror att vad som idag i första hand förtjusar och kanske chockerar oss en smula hos Moliere, det är att han vågade kalla en katt en katt, en hycklare en hycklare, en girigbuk en girigbuk, en högfärdsblåsa en högfärdsblåsa och en skurk en skurk.

Vår tid har så många reservationer. Den kallar knappast längre en katt en katt och ännu mindre en skurk en skurk - det Gud förbjude!!! Vi har så många djuppsykologiska inre förklaringar för att en skurk inte är en skurk i själva verket (...) (Moliere) kunde inte, som ofta vi, ursäkta vadsomhelst. Medan vi snubblar ur ett nät av fördomar in i ett ännu finmaskigare nät av fördomar mot fördomar ad infinitum (...) Vi tycks alltid finna skäl att se det goda i det onda. Moliere levde före Freud. Han fick hålla sig till vad han såg. Och kusligt nog, vart han såg och var han än sökte sin kunskap om människorna, såg han nästan alltid det onda i det goda, det beräknande i det generösa och det hycklande i det rundögt och blåögt ärliga" (310-311).

Så poeten Åkesson och dramatikern Moliere är enligt Forssell bra för att de inte idealiserar, för att de avslöjar verkligheten bakom fasaderna. 

I dagens samhälle finns en kritik mot journalistiken, den som objektivt ska berätta om verkligheten, att den tar till dramaturgiska trick för att skapa en berättelse om de goda som hotas av de onda. Exempelvis skriver journalisten och författaren Svenove Karlsson i Domedagsklockan:

"Efter milleniskiftet har jag känt igen mig allt mindre i den världsbild som media gett. Något har hänt. (...) Har media, i takt med att deras makt ökat, sökt sig till bekvämlighetsnisch där de slipper ta konfrontationen med fakta och hellre försöker uppfostra sin publik. Genom självbespegling och med politisk korrekthet som ledstjärna? Kan det ha ett samband med det (...) vi ser: att medierna ofta verkar agera hjälpredor till aktivistgrupper och domedagsindustrin" (s. 22).

Som om skönlitteratur och journalistik byter roller med varandra... Många underhållningsprogram på tv tycks eftersträva äkthet och Forsell varnar även för tendensen att psykologisera, han vill istället peka på konstens uppgift att avslöja det skenbart goda eller skenheliga. I dagens sagolandskap får varken drakar eller vargar vara genuint onda eller farliga. Samtidigt tycks dagens journalister blåsa upp nya sagor om "gott" och "ont", ofta med människan, moderniteten och tekniken vid skampålen.

För en bibliotekariekår som förväntas ha god mediekunskap är det naturligtvis fascinerande tendenser att observera, uppmärksamma och kanske finna strukturer i...

... Och naturligtvis också för en skola som förväntas ha humanism och folkbildning som ledstjärnor.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg

Nyare inlägg