Om

En personlig blogg om skolbiblioteksrelaterade frågor från Skänninges horisont. Har ingenting med Skänninges kommunala skol- eller folkbibliotek att göra.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg från juli 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Berättelsernas värld - (Även du kan bli en Askunge!)

Intermedialitet är ett något luddigt begrepp som tycks ha flera betydelser, enligt Wikipedia tycks huvudbetydelsen vara att fler än en medieform används vid ett berättande. Då skulle alltså en musikfilm vara ett intermedialt fenomen, eftersom musik och bildberättande mixas. Själv föredrar jag kanske att använda begreppet i en mer speciell betydelse: när ett verk överflyttas från ett medium till ett annat. Ta följande citat:


"Askungen direkt från Göteborgsoperan

Direkt från Göteborgsoperan sänder P2 Askungen av Giacchino Rossini med Göteborgsoperans kör och orkester under ledning av Kjell Ingebretsen. I denna uppsättning av Askungen skruvar regissören David Radok rollerna mot ett milt vansinne och här finns ett flöde av pulserande vital och generös musik av yppersta Rossinimärke. (...) P2 kl 18.00"  Borås Tidning 11/3 2006, s. 53.


Vi har alltså en tidningsblänkare om en muntlig berättelse (folksaga) som nedtecknades i en sagosamling, för att senare omvandlas till en opera som sedan återutsändes i radio.

Man skulle kunna tänka sig ett koordinatsystem, där olika medier utgör olika nivåer på y-axeln.  Då skulle man i så fall kunna betrakta tolkningar av texten, temavariationer, tillägg, förvanskningar, parodier etc som förskjutningar på x-axeln.

En annan sak man kan fundera över är hur berättelsens motiv förhåller sig till historien. Är det t ex självklart vilket motiv som utgör historiens huvudtema? Måste det finnas ett huvudtema? Uppfattar alla konsumenter/användare en enkel berättelse på samma sätt?

Jag gjorde en gång en mycket enkel frågeundersökning om vilka moment som måste ingå för att det ska vara en askungesaga. Svar: 1) Fattig flicka som blir upphöjd till drottning; t ex kungen och Silvia. 2) Från en svår barndom / någon det är synd om till ett lyckligt slut. 3) Någon som har det eländigt får det bra, lyckligt slut. Det bör vara lite osannolikt. 4) Skorna, att de bara passar på en enda person. 5) En Askunge, pumpa, näktergal, glassko, svår barndom, lyckligt slut.

Enligt Bonniers svenska ordbok är en askungesaga en "historia om hur en person från en blygsam början kommer sig upp till rikedom eller berömmelse".

I "Hur man hittar sagor" (Btj, 1963) listas 9 sagor som anses följa samma motiv; förutom Askungen: "Hon som var satt att vakta brasan", Karin Spjälkjol, Kråkskinns-Maja, Kråkskinnsmajsa, Den lilla guldskon, Lilla Lussileja, "Silverklädningen, guldklädningen och diamantklädningen" samt Sävkappan.

I kommentarerna till Svenska folksagor (Gidlunds, 1981) framgår att den finländske sagoklassificeraren Aarne hänför Askungen till samma kategori som Kråkskinnsmajsa, dvs det motiv Aarne då tar fasta på måste vara det upprepade bortflyendet från beundraren. Vi ser alltså dels att det finns en uppenbar skillnad mellan sagoforskarens klassificering och ordbokens definition av begreppet askungesaga. Dels att ordbokens definition inte tycks delas av 40% av de tillfrågade i min undersökning.

Jämför följande reklamtext: "Som "Den fete längst bak" i Take That var han uträknad och hånad. Stämd på miljontals kronor, utblottad, deprimerad och drogberoende. Du kommer att dö om du inte söker hjälp, varnade vännen Elton John, Idag är Robbie Williams världens störste popstjärna och fri från drogerna. Inom loppet av bara 3 timmar såldes alla 1,6 miljoner biljetter till hans världsturné 2006" (baksidestext till "Robbie - en superstjärnas väg från botten till toppen"). Enligt ordboksdefinitionen således en klockren askungesaga.

Samtidigt måste vi väl också medge att det ligger något i svar 4 och 5 som fastnat för bl.a. skotemat, och vidare kunde man väl uppfatta Askungen framför allt som en i raden av historier med elaka styvmödrar.

Om man t ex tar fasta på styvmoderstemat så torde alltså Snövit och "Hans och Greta" befinna sig i Askungens närhet på x-axeln. Vidare ut i geografin (djupdimension?) ser vi att Hans och Greta gränsar till Pomperipossa som i sin tur gränsar till exempelvis Pinoccio osv.   Tillsammans får vi en tredimensionell bild av en berättelsernas värld där man vidare kan tänka sig en tidsdimension där ev "Lilla Rosa och Långa Leda" kanske kan tolkas som den logiska fortsättningen på Askungen.

Alltså:En historia byggs upp av flera olika teman, eller motiv. Varje motiv kan teoretiskt/geografiskt placeras in i en omgivning av likartade historier som innehåller samma tema. Vad historieberättande går ut på, är alltså att på ett elegant sätt binda samman några olika motiv / byggstenar till en intressant helhet, som i sin tur kan presenteras i olika medier.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vad är kvalitet? - exemplet musikfilm

Ibland blir det kanske inte som man tänkt sig, något gör en kanske ledsen eller oroad eller nedtryckt. Ett sätt att bearbeta sådant skulle t ex kunna vara att söka upp positiva upplevelser från musik, t ex just "rockvideor" (eller "melodifilmer" som mästerliga Melody Club så sympatiskt kallar dem), från exempelvis Youtube. Jag har några låtar som nästan alltid fungerar humörhöjande på mig och Youtubes filmer tillför onekligen en ny dimension till dem. På Youtube kan man även hitta användare som försökt sätta samman sina egna spellistor med alla möjliga inriktningar. "Musik som gör dig lycklig" kan vi väl alla behöva ibland, även om olika individer rimligtvis har helt olika kriterier för hur sådan musik skall vara. Men varför sätter någon samman listor på musik som gör en ledsen? Och varför söker somliga sig till sådana böcker?

Jag tycker det kan vara lite intressant att fundera över begreppet kvalitet just mot bakgrund av musikfilmerna. (Detta skriver jag helt efter "eget huvud" utan att ha läst på i ämnet.) Vad är det egentligen i en musikfilm som jag uppskattar? Som gör den "bra"?

Ja, man har en viss musiksmak och söker efter sådan musik, på samma sätt som man väljer att lyssna på skivor. Youtube fungerar ju också som ett arkiv för svåråtkomlig musik som det inte finns några filmer till. Man är nyfiken på något man hört talas om, eller vill återuppliva minnet av något man hört förr eller man vill förkovra sig i något man inte är så bekant med. I ett arkiv som alltså omfattar alla stilar från musikupptagningshistoriens hela vidd och världens alla hörn. Det är häftigt.

Så tillkommer ju då filmdimensionen. Det kan röra sig om en "officiell" musikfilm som gjorts just med syftet att konsumeras tillsammans med musiken, dvs en konstprodukt där snabba klipp och artister som mimar till sin egna studioinspelning liksom ingår i konceptet. Eller så är det en konsertupptagning där det man ser utspelar sig på en scen och det man hör faktiskt är just det som spelades in samtidigt med filmen. Eller så är det något TV-framträdande där artisterna kör "playback", dvs mimar eller spexar till sin egen förinspelade musik. Alla sådana inspelningsgenrer har ju sina egna möjligheter och begränsningar och får liksom bedömas efter sina egna förutsättningar.

Och vad är det egentligen som fångar mig? Det kan vara artisternas utseende; ungdomlig fräschör, oskuldsfullhet, en attityd, ett ansiktsuttryck, en dans, en färgkombination, en frisyr eller andra bildmässiga finesser.

Eller något i berättandet: det originella, något exotiskt, något gripande eller humoristiskt, det genomarbetade eller det enkla, det poetiska eller befängda. Jag har märkt att jag är märkligt förtjust i filmer där artisterna i något skede hoppar jämfota. Originalartister slår oftast efterföljare, men alls inte alltid. Ibland kan det vara publikens reaktioner eller brist på reaktioner som "blir hela grejen". Ibland, som på Youtube, kan det vara andra användares kommentarer som ger filmen en extra dimension eller avslöjar aspekter av filmen som man själv inte hade tänkt på, en "berättelse om berättelsen".

Det är således en närmast oändlig mängd faktorer som kan tillföra kvalitet till en film. Men det finns en klart dominerande faktor som fördärvar eller kan sänka en film: dåligt ljud. Positiva ljudfaktorer kan annars vara speciella röster, klanger, sångsätt.

Youtube är ju också fascinerande skickligt på att liksom känna av vad man letar efter och ge rekommendationer på filmer och musik man inte visste fanns men som lockar att klicka sig till. Jag är helt enkelt barnsligt förtjust i detta forum.

Ja, detta var kanske bara banala självklarheter, men de säger kanske ändå något om hur personligt och svårfångat begreppet "kvalitet" kan vara, även i andra sammanhang. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Konsten att springa 1500 meter

Bibliotekariens roll är ju delvis att behandla information om information, medan det är lärarens roll att ge information. Men som ett exempel på hur man kan använda ett modernt fenomen som youtube i undervisning vill jag nu ge en lektion i ...

Konsten att springa 1500 meter

På en normalstor löparbana (400 m) omfattar ett 1500-meterslopp tre varv plus 300m. Om man vill nå framgång på 1500 m finns det några olika strategier att välja mellan. Valet av strategi är naturligtvis också beroende av löparnas egna kvaliteter. Om styrkan framför allt ligger i snabbheten kan man förväntas gynnas av långsamma lopp och spurtavgöranden, medan löpare med styrkan i snabba sluttider torde gynnas av snabba lopp som drar musten ur spurtkanonerna.

Vidare beror valet av strategi av löparens standard gentemot övriga fältet, dvs om han uppfattar sig själv som bäst, näst bäst, eller bara är med för att göra sitt eget bästa. Låt oss titta på några historiska exempel och låt oss börja med spurtavgöranden. Observera att jag väljer exempel för att visa några taktiska varianter, inte för att hålla spänningen vid liv. Spurtkanonen avfyras i regel vid 200 kvar (typexempel Cacho OS-92 och Coe, OS -84), eller ibland så sent som upploppets början ( Coe OS -80), (dvs Straub försöker en långspurt men lyckas inte skaka av sig Coe). Ett vackert exempel på spurtkanon är också Peter Snells 250 m i OS -64 (överkurs).

"Steget över" spurtkanonerna är sistavarvsrökarna. Där märks framför allt Morcelis Vm-lopp -91, -93 och -95, med -93  som kronan på verket med ett slutvarv på 50,6, (överkurs Mekhissis mäktiga EM-14).

Därefter kommer vi till de som tar till hårdkörning under hela andra halvan av loppet, dvs då löparen går upp till täten med två varv kvar. Det bästa exemplet är OS -68, Keino mot världsrekordhållaren Ryon, tidernas häftigaste 800-metersavslutning, se och lär...

Men om man nu ser sig själv som den starkaste löparen, varför då inte löpa linan ut? Farthållare ("harar") är för veklingar, se och njut - Samväldsspelen 1974. Som Bayi säger i en youtubeintervju - "Fånga mig om du kan!". Ett helt annat upplägg som kan ge samma förlopp är när en betald farthållare i en vanlig arenatävling tillåts sticka iväg och tar chansen att hålla undan, se Bislett 1981. 

Men även om man, rimligt att döma, inte är fältets starkaste löpare, finns det ändå goda möjligheter att vinna. Om den löpare som gör rycket, eller står för farthållningen inte lyckas skaka av sig medtävlarna, så är det ju ändå på upploppet det kommer att avgöras. Vid OS 2000 var väl Morceli rimligtvis den starkaste löparen, men genom att hänga på till varje pris kunde Ngeny ändå ta favoriten i spurten, dvs med ett förlopp snarlikt då Coe vann -80. Ett ytterligare exempel är OS -72, Vaasala mot Keino.

På senare år har det dykt upp ytterligare en taktik. Man går upp till täten, inte för att öka farten, utan bara för att försvara ledningen mot varje utmanare. Vi såg det kanske först vid OS -88. Vid OS 2008 såg vi för första gången i världsmästerskapssammanhang att en löpare som haft täten i loppets inledning också kom att stå som segrare (Kiprop). Och som den logiska förlängningen av OS -88 och -08 fick vi ju senare det märkliga loppet i OS 2016 . Som att hitta den sista saknade samlarbilden som gör albumet komplett!

Antag nu för ett ögonblick att du är en amerikansk 1500-meterslöpare som tror dig om att kunna besegra denna olympiske triumfator Centrowitz. Hur skulle du då lägga upp din taktik? 

Ben Blankenship var just en sådan löpare i samband med amerikanska mästerskapen nyligen, klicka och se vad som hände! Scenariot är snarlikt OS 1928  då finnarna Purje och Harry Larva (alias Harry Lagerström) lyckades utmanövrera en troligtvis överlägsen motståndare.

Om ni följt mina nio länkar torde ni nu vara fullärda experter i konsten att löpa 1500 meter!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tillägg om kunskapsrelativism, diskurs och historieberättande

Angående gårdagens postning finns det ett par tillägg jag skulle vilja göra angående postmodernistiska tänkesätt.

För det första skulle jag vilja tipsa om att Lena Andersson i "Förnuft och högmod" på ett dråpligt sätt har karikerat kunskapsrelativismens ändhållplats i pjäsen "Dubbelmord - ett samtidstillstånd", ett kort exempel:

["Kommissarien" försöker hjälpa tonåringen Elsa med hemuppgifter]

"Elsa: Kunskapen förändras. Man vet idag att kartor inte speglar hur världen ser ut. Dom är konstruktioner. Maktens verktyg.

Kommissarien: Dom också. Ja. Men även dom maktlösa behöver väl ibland veta vart dom ska?

Elsa: Det funkar inte så. Du förenklar" (s. 104).


För det andra kan jag inte låta bli att nämna en rent språklig detalj som kanske inte har större relevans i det här sammanhanget än att det kanske finns en del bibliotekarier med språkvårdsintresse. Jag tror det är Foucault som brukar förknippas med begreppet "diskurs". Vad i allsindar betyder det? Och vad är "diskursanalys"? Det låter ju som något friidrottsförbundets kasttränare kan tänkas göra på någon konferensanläggning!? Men det är ju, vad jag förstår, bara en mystifikation som uppstått pga akademikernas ovilja att ge begreppet en vettig översättning. Slår du upp ordet discourse i en engelsk-svensk ordbok råder ju ingen tvekan om dess betydelse: samtal; eller i verbform: hålla tal, samtala. En diskursanalys är alltså en samtalsanalys, en utredning om vilka ord eller argument som används i en diskussion. Antagligen då en kvalitativ analys av ordens valörer eftersom kvantitativa sammanställningar ju brukar kallas "innehållsanalys". Men jag hade aldrig stött på begreppet "samtalsanalys" i dessa sammanhang förrän jag läste denna text av Thomas Söderqvist.

För det tredje har jag just varit på resa i det fjärran Hälsingland. I en turisttidning, "Hälsingesommar 2017" hittade jag en läsvärd krönika av skådespelerskan Ida Engvoll. Ett utdrag:

"Alla historier är sätt att berätta om vår gemensamma historia. Vi väljer vad som berättas, vems historia och på vilket sätt den berättas. Det skapar en del av vår uppfattning om vad som hände, hur och av vem. Det är en stor uppgift som ibland sker oreflektetrat, vi hör gärna de historier vi är vana att höra, utspelade på ett sätt vi känner igen. Jag är delaktig: i min yrkesroll får jag det hedersamma uppdraget att berätta historier. (...) Vi formar och påverkar historien om oss själva genom de val vi gör och vilka historier vi berättar."

Så självklart och, om man så vill, så klockrent postmodernistiskt!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Söderqvist om postmodernism

I föregående text berördes postmodernismen som samhällstrend helt kort. Det kan vara intressant att fördjupa sig något i detta fenomen. Jag refererar här en text av Thomas Söderqvist - "Informationssamhället och makten", som skrevs till maktutredningen 1990.

Först konstateras att vi gått in i ett samhälle där ord, texter, datorer, information, medier, kommunikation och kunskap blivit alltmer centrala i samhället och tillvaron, främst på bekostnad av varusamhället, industriproduktion, den odlade jorden etc. Redan här, 1990, förutser författaren en tid då "bokhandlarnas, tidningsbudens och brevbärarnas tid är förbi" (s. 240).

Men hur påverkar då detta maktförhållandena i samhället?

Industrisamhället med sin varuproduktion fick sin populäraste maktkritiska tolkning i marxismen. Samhället tolkades som ett klassamhälle där det förelåg en intressekonflikt mellan den kapitalägande klassen och arbetarna. Mindre uppmärksammad fanns parallellt en tradition som istället (eller dessutom) framhöll att samhällsmakten baseras på det sätt tänkandet organiseras (s. 242). Skälet till att alla vänsterrevolutioner misslyckades hävdades då vara att de intellektuella tog över. Det bildas ett nytt klassamhälle, där de intellektuella, de högutbildade, de som har kunskap, bildar en ny överklass som sedan hamnar i intressemotsättning till den grupp som saknar kunskap. På samma sätt som ägandet delar befolkningen i ekonomiska klasser så delar medvetandeproduktionen befolkningen i två kategorier: de som predikar och de som väljer vilka de vill lyssna och tro på (s. 244). I stället för denna strikta tudelning (antingen/eller) kan man förstås även tolka maktfördelningen som ett kontinuerligt spektrum mellan makthavare och maktlösa (mitt tillägg), och någon forskare har föreslagit en femstegshierarki (s. 248).

Foucault menade att kunskap och makt är oupplösligt förenade, han har t ex myntat begreppet "kunskapsmaktregim". Foucault påpekar att samhälls- och beteendevetenskapernas historia är intimt förknippade med maktinstitutioner som fängelseväsende och socialvård (s. 250).

Söderqvist konstaterar att "det är svårt att föreställa sig att institutionaliserad utbildning eller vetenskaplig forskning skulle kunna leda till befrielse från kunskaps- och informationsmakten. Dessa institutioner snarare upprätthåller dominansmönstren i det datoriserade samhället. (...) Hoppet skulle således inte ligga i att ställa vissa kunskaper och informationer mot andra (...). Den post-strukturalistiska strategin kräver ett angrepp mot kunskaps- och informationsmakten i dess hjärtpunkt - idén om den objektiva kunskapen" (s. 251). Ty, "det är inte "vad jag känner" eller "jag erfar" som räknas, utan "hur det faktiskt är". Denna objektivitetens ställning tas ofta för given." (...) "Uppfattningar som inte kan inkorporeras i den lärda kunskapens värld degraderas - de är subjektiva" (s. 252).

Vidare - "under det senaste decenniet har den s.k. post-kuhnianska kunskapssociologin argumenterat för att det vi kallar objektiv och opersonlig kunskap är socialt konstruerad under lokala, tillfälliga och historiska omständigheter. Jag tänker här särskilt på en rad fallstudier i den etnometodologiska traditionen..."  (s.253). 

Vafalls!! Den läsare som inte låter sig imponeras av "etnometodologiska fallstudier" undrar ju hur stark den post-kuhnska vetenskapsteorin egentligen står...

Söderqvist raljerar fyndigt om hur sociologer vet hur de ska underbygga sina rön genom de "korrekta" referenserna: "T ex att man för tio år sedan borde hänvisa till Jürgen Habermas, men i dag till Anthony Giddens, och definitivt inte till Ivan Illich eller Wilhelm Reich. Martin Heidegger är f.n. ett svårt gränsfall" (s. 260). Och fenomenet är inte begränsat till samhällsvetenskapen påstår Söderqvist: "molekylärbiologerna känner till alla de små knep med tabeller och figurer som ska till för att sammanfatta till synes förvirrade försöksresultat till auktoritativa påståenden. (...) Vanliga människor kan inte sådant. De tror att forskarna på ett eller annat sätt "upptäcker" molekyler och pulserande stjärnor "där ute" och att journalisterna rapporterar "hur det är" (s. 257).

Min reflektion: Det ligger förvisso mycket i vad Söderqvist säger, troligtvis också det om molekylbiologer, men samtidigt vill jag påstå att det finns klara skillnader i manipulerbarhet eller faktas konstruerbarhet mellan olika vetenskaper, och få fakta torde väl vara mer pålitliga än just kemisters och astronomers påvisande av molekyler och himlakroppar. Den där glidningen mellan samhällsvetenskap via etnofallstudier till de "hårdaste" av naturvetenskaper ger snarast ett manipulativt intryck.

Söderqvists slutkläm är härlig: "att var och en blir salig på sin tro (...) innebär (också) en vädjan till kunskapens tjänare om att uppge den arroganta föreställningen om att det vi sysslar med "objektivt" sett skulle vara riktigare och viktigare än att se den senaste rockvideon" (s. 258).

Just så. Vad som är viktigt att ta upp i skolan får väl skolbibliotekarierna med varm hand låta lärare och läroplansexperter bestämma, men frågan om hur man ska förhålla sig till vetenskapens sanningsanspråk har sannerligen inga enkla svar. Varken expertsamhället eller den fullständiga kunskapsrelativismen lockar mig.

Thomas Söderqvists "Informationssamhället och makten" ingår i Svante Beckman (red.): Miljö, media, makt (1990), s. 239-260, som alltså ingår i den då aktuella maktutredningen.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg