Om

En personlig blogg om skolbiblioteksrelaterade frågor från Skänninges horisont. Har ingenting med Skänninges kommunala skol- eller folkbibliotek att göra.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg från maj 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Några Abc-böcker (4)

Gunilla Bergström: Alfons ABC (2002)

Med förord av Erik Blix! Här står orden i centrum; ordens klanger, snälla och stygga ord... Ord med den aktuella bokstaven i slutet, i mitten eller i början. Det här är en bok för den som håller på att lära sig läsa. Och jag tror att några genomläsningar nästan garanterat ger barnet en rejäl knuff framåt.

(Pedagogisk)


Wänblad & Flygare: Alfabetsjakten (2008)

En bok med samma målgrupp som Alfons ABC. En utriven lapp med bokstäver, som liknar ett hemligt chiffer, utgör utgångspunkten till en liten utflykt. Medan historien berättas på sidornas nederdel presenteras bokstäverna med en del kommentarer, utmaningar och illustrationer på sidornas ovandel. Dessutom ägnas några uppslag helt åt bokstavslekar Ett udda men ganska lyckat ABC-upplägg!

(Pedagogisk, prosa)


I & L Sandberg: ABCD (1987)

En häxa har ställt till det så att alla bokstäver har försvunnit. Nu får därför Sandbergs kända sagofigurer resa runt och leta reda på dem. Det gäller alltså att hitta bokstäverna i bilderna allt medan texterna kryllar av den aktuella bokstaven. Här är det bokstäverna intresset koncentreras på. Boken torde väl tillsammans med Beskows och Hellsings böcker vara våra mest kända ABC-böcker. Mycket att läsa!

(Prosa, pedagogisk)


Johansson & Svensson: Med katten James från A till Ö (1988)

En fyrvaktares tillvaro skildras med en eller två meningar per bokstav, t ex G: "Genom grådis och mörker lyser Anderssons fyr". På varje bild kan man leta efter föremål som börjar med den aktuella bokstaven.

(Prosa, pedagogisk)


Kjell Ivan Andersson: ABC för Felix (1984)

Felix ska sortera sina saker i bokstavsordning. Det här är faktiskt en bok som ser ut att vara avsedd som läsövning för barn som nyligen lärt sig läsa. En berättelse med korta, lättlästa ord.

(Prosa, nybörjarbok)


Norlin och Burman: Halvans ABC (2011)

Det här är liksom den prosaiske brodern till Majas alfabet. Här är det fordon som presenteras i bokstavsordning. Den ger alltså en massa fordonsfakta, men är knappast något för den som vill ta sig in i bokstävernas värld.

(Tema)


Henriksson och Berg: Alfabetets användning anar aporna aldrig (1974)

Alf Henriksson serverar meningar där alla ord börjar på den aktuella bokstaven. Sådana "sportprestationer" har vi väl alla roat oss med någon gång och det är säkert nyttiga övningar för barn, men det är attans tröttsam läsning. "Chokladcharabangens charmanta chaufför chikanerar chefen." Vilka barn förstår sådana ord? "Cyniska cigarrhandlare citerar cerebrala cirkelbevis." Vilka vuxna förstår sådana meningar? Men struntar man i Henrikssons haranger kan man åtminstone använda Björn Bergs utmärkta bilder till att leta föremål som börjar på den aktuella bokstaven. 

(Vuxen)


Jonsson, Ring & Sundh: A-Ö. Läsa (1989)

Det här är en skollärobok som, faktiskt, tar bokstäverna i alfabetisk ordning. På vänstersidan fyra rutor där den aktuella bokstaven förekommer någonstans i ordet. I första rutan finns ord på bara två bokstäver, andra rutan - tre bokstäver, tredje och fjärde rutan tre till sex bokstäver långa ord. Längst ner på sidan två korta meningar. På högersidorna finns två texter med längre meningar. Här finns alltså olika svårighetsgrader; passande utmaningar för alla barn/elever, oavsett hur långt de kommit i sin utveckling. Eller så går man igenom boken, dvs alfabetet ruta för ruta. Som vanligt kan man leta efter föremål med de aktuella ljuden/bokstäverna i illustrationerna.

(Skola, pedagogisk)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Matilda lever! - fortsättning

(Det visade sig att bloggen hade ett tak på 5000 tecken, därav uppdelningen.)


Senare återupptäckte jag Dahls berättelse. Det visade sig då att det fanns ett stycke som Catarina hade hoppat över... Så här börjar Roald Dahls bok:

"Det är konstigt med föräldrar. Även om de har ett barn som är den avskyvärdaste lilla snorunge man kan tänka sig, så tycker de ändå att han eller hon är underbar. Somliga föräldrar går ännu längre. De är så förblindade av beundran att de lyckas övertyga sig själva om att deras barn är ett geni. Fast egentligen är det ju inte så konstigt. Det är så det är här i livet. Det är inte förrän de här föräldrarna börjar tala om för oss hur lysande intelligenta deras barn är, som vi börjar skrika - Hit med ett handfat! Jag måste spy!"
Hmm. Just det, ja... Och jag förmodar att saken knappast blir bättre av att föräldrarna försöker antyda att barnens eventuella bedrifter egentligen beror på föräldrarnas egna strålande insatser?


Men ändå. Är det inte något väldigt bakvänt med allt detta prat om att "sätta barnen i centrum" eller att folkbiblioteken bedriver läsprojekt med skolorna? Är det inte främst småbarnsföräldrarna som barnbiblioteken borde prioritera högst?


Har ni något maginnehåll kvar? Historien slutar inte där (Känsliga läsare varnas!!)

Jag tänkte att läsfärdighet nog var världens flyktigaste konkurrensfördel. Efter ett par år i skolan kan ju alla läsa bra, tänkte jag. Så fick jag ett telefonsamtal från flickans nya lärare när hon gick i 4:an. Hon var helt förundrad. Flickan hade fått alla rätt i ett läsförståelsetest. Jag förstod det som att det inte var meningen att man skulle kunna få alla rätt på den sortens prov i den åldern. Jag sade ingenting om hur länge hon hade läst, men tydligen kan tidigläsare ha stor nytta av sitt försprång långt upp i skolåren. Samma historia upprepades sedan i femman. Då tyckte flickan det var lagom att lämna in det nationella provet efter en tredjedel av tiden...



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Matilda lever!

Det finns en utmärkt bok om barnbiblioteks arbete med lässtimulans av Amira Sofie Sandin som heter just "Barnbibliotek och lässtimulans", efter sin omslagsfärg även gemenligen kallad "Röda boken". Jag torde återkomma till den en annan gång, nu vill jag bara helt apropå att Sandin bl. a. omnämner ett uppenbarligen ganska misslyckat läsprojekt kallat "Matilda lever" berätta min historia om "Matilda".

 Jag tror mig nämligen veta vem denna "Matilda" var.

Så här var det: 
För 11 år sedan gick jag en kvällskurs på högskolan i Borås där vi då bodde, om barnkultur, med en helt strålande Catarina Eriksson som lärare. En av lektionerna började med att Catarina  läste högt för oss - hon läste ett stycke ur början av Roald Dahls bok Matilda. Det var (är) en smått fantastisk historia om en liten flicka som hade lärt sig läsa helt på egen hand vid tre års ålder. Vid fyra började hon gå till biblioteket själv och bara några månader senare hade hon plöjt igenom hela barn- och ungdomsavdelningen. "Sådana djur finns inte", tänkte jag, men det var en rar historia, och kanske var det den som gav mig idén till att börja läsa ABC-böcker för min treåring. Vi hade en 4-5 ABC-böcker själva, därutöver lånade jag flera från biblioteket. Jag läste dem i samband med "godnattsageläsningen", kanske 10-15 minuter per kväll. Jag minns egentligen inte hur länge vi höll på. Det kan ha varit 2, 3 eller 4 månader. Så en dag, det var vid jultiden, så upptäckte vi att hon kunde läsa. Det gick till så här: jag hade skrivit en 8-10 korta, enkla ord med versaler på ett papper. T.ex. SOL, MAMMA, KO, TAK etc. Sedan läste jag upp orden på måfå och bad flickan peka på det ord jag läst. Det kunde hon! Hon var då 3 år och 8 månader. 
Vi fortsatte väl sedan att läsa ABC några veckor till, men sedan gick vi över till riktiga läseböcker. Elsa Beskows Vill du läsa, Roos Sörgården och min egen nybörjarskolbok från 70-talet som jag hittat på ett antikvariat. Detta var kanske föräldraskapets bästa stunder. Lära sig gå lär de sig i stort sett själva. Att lära sig cykla kräver att man springer med under några pass. Men att lära sitt barn läsa - där kan man faktiskt göra skillnad som förälder. Det kräver faktiskt tid, tålamod och ganska så stora doser av beröm och uppmuntran. Men vilket kärt nöje! Svårt att förstå hur någon kan låta skollärarna få göra det roliga!?
Det blev vår och vi skulle hämta storasyster som gick i ettan. Barnen hade just haft lästräning. Jag frågade läslärarinnan Katarina om hon ville lyssna på ett barn till. Det ville hon. Och nog tycktes hon bli ärligt imponerad på riktigt av 4-åringen som läste bättre än hennes egna elever. Det var min stora stund, att få säga repliken - "om tre år börjar hon skolan!" Katarina: "Men jag tror inte att vilken 4-5 åring som helst skulle kunna lära sig läsa" och... "Det finns ingen rättvisa här i världen!" Men hur är det egentligen? Barn i 2, 3, 4-årsåldern är ju otroligt lättlärda och formbara. Vad det än gäller. Och har man dessutom ett storasyskon som just lärt sig läsa så vill man ju också kunna! Jag tror faktiskt att väldigt många föräldrar kan lära sina småbarn läsa. Att det mera handlar om lustfylld träning än om mognad eller anlag.


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Känn dig själv!

Känn dig själv!
Alla känner till den där typen av självtest som jag av någon anledning förknippar med Vecko-Revyn (trots att jag aldrig läst tidningen) och som exempelvis brukar florera inför riksdagsval... Hur vi förhåller oss till information skulle kunna hävdas vara en avspegling av hurdana personer vi är, och vi kan måla upp några indikatorer / variabler som vi kan fundera över:
 
- Är mitt informationsintresse betingat av intellektuella eller känslomässiga skäl? Och vilka är dessa skäl? Vilken palett av skäl är viktigast för mig (eller dig)?
- Ägnar jag mig åt att arbeta upp eller underhålla en kunskapsbank? Eller annorlunda uttryckt: ägnar jag mig åt problemlösning eller omvärldsbevakning? (B&i, dvs den akademiska biblioteks- och informationsvetenskapen, har varit väldigt problemlösningsinriktad.) Krasst uttryckt är naturligtvis problemlösning för amatörer och nybörjare. Konsten går ju ut på att ligga på en sådan nivå att man slipper råka ut för problem Men så driven kan man bara vara inom relativt smala fält. På alla andra är vi alla amatörer. Läroböcker är för studenter. Proffs läser fackpress etc.
- Är jag en lågkonsument eller högkonsument? Ja, vad är det egentligen som lockar mest? Skönlitteraturen eller fackavdelningen? TV3 eller Kunskapskanalen? (Om man förutsätter en relativt smal informationsdefinition.)
- Är jag oengagerad eller lite nördig? Ja, här syftar jag egentligen på om informationen uppfattas som "bara fakta" eller om man kan bli entusiastisk inför informationen i sig. Wikipedia eller Nationalencyklopedin är informationens motsvarighet till snabbmat. Man blir mätt, om det nu var det man var ute efter. Men en riktig informationsnörd kan ha helt andra kriterier. Ingenting kan göra honom lyckligare än ett riktigt udda tillfällighetsfynd. Han kan söka efter vissa teman i seriestrippar och tidningskåserier. Han triggas av det befängda, det poetiska, det roliga, det paradoxala. Han är informationens finsmakare och han älskar motstridiga uppgifter.
- Är jag godtrogen eller skeptisk? Ja, hur är det med källkritiken, egentligen?
- Är mitt informationsutnyttjande defensivt eller offensivt? Söker jag information för att jag oroar mig för något? Kanske att "inte hänga med"? Är information något jag tvingas bevaka pga problem eller för att undvika problem? Eller är det tvärt om så att det är min nyfikenhet som driver mig? Att jag i informationen övervägande ser möjligheter och förhoppningar?
- Vilken informationstyp föredrar jag? Journalistisk? Vetenskaplig? Myndighetsskapad? Eller personlig kommunikation från ett eget nätverk av kontakter, kanske? Människor är generellt ganska sällskapliga. Journalistisk och vetenskaplig information är litegrann som ying och yang, med olika styrkor och svagheter, men båda behövs för en full bild.
-Är jag ute efter kunskap eller ordning på kaoset? Är jag intresserad av information för att jag vill läsa och lära, eller är jag en bibliotekariesjäl som mest av allt vill ha ordning på informationen så att den lätt kan hittas vid behov?
 
Ja, ge gärna förslag på fler indikatorer. Om vi sålunda har listat 8 variabler och låtsas att det bara finns två alternativ på varje variabel, så har vi ändå teoretiskt 2x2x2x2x2x2x2x2=256 olika möjliga personlighetstyper som var och en har sitt speciella sätt att förhålla sig till information, och vars beteendemönster och önskemål i viss mån kan förutses och därmed "förklara sambanden mellan olika fenomen".
Har jag därmed åstadkommit en "teori"?
Har ni någon elegantare teori skulle jag bra gärna vilja läsa den!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ett litet oskyldigt fritidsintresse

Det var Bertil Helleberg som lärde mig det. Bertil var läroboksförfattare och maskinlärare på lantmästarkursen, SLU-Alnarp, rimligtvis en av sin tids främsta experter inom sitt område. Längst fram i hans lärosal fanns ett 10-tal pärmar uppställda på ett bord. Det var två pärmar om tröskor, annars en pärm per maskintyp; plogar harvar, gödselspridare etc. I pärmarna hade han samlat allt som var värt att veta om de olika redskapen: tidnings-och tidskriftsartiklar, broschyrer, bilder, maskinprovningsrapporter, kopior av forskningsrapporter och bokkapitel, uppdelat i lämpliga flikar. Om jag inte lärde mig något annat mer bestående av Bertils lektioner, så lärde jag mig åtminstone hur en expert strukturerar sin information.
Har du ett intresse, en kunskapsbrist eller kunskapsönskan eller passion, så skall du alltså skaffa dig en pärm för ändamålet. I denna pärm samlar du allt som har med ditt ämne att göra. Är ämnet någorlunda allmänmänskligt så skrivs det ju om det i tidningarna. Dessa texter skall förstås klippas ur / kopieras och sparas i pärmen. Sedan måste du förstås bevaka fackpress, mässor och ev. forskning. (Men observera att så länge man inte själv befinner sig i forskningens frontlinje så är elevarbeten o.d. ofta utmärkta och förbisedda informationskällor.) Ja, och så måste givetvis internet bevakas; bloggar, hemsidor etc. När du hittar något värdefullt så måste det förstås skrivas ut. Imorgon kan det vara borta! Och allt samlas förstås i din pärm. Det kan vara praktiskt att skilja på plastfickspärmar med tidningsklipp o.d. och utskriftspärmar med kopierat matrial. Överväg om material från en viss källtyp, t.ex. fackpress, bör hållas i en särskild pärmserie?
I början har du kanske en pärm med 10 plastfickor som innehåller olika aspekter av ämnet. Efter en tid har du 10 pärmar där varje ursprungsaspekt har fragmenterats i ytterligare detaljer. Till sist blir det ändå nödvändigt att "låsa" en pärm eller plastficka: nu får det inte plats mera, för nästa år eller månad måste en ny pärm eller plastficka utnyttjas. "Information tenderar att ha en entropisk karaktär", skriver Rubin. Det är väldigt sant. Det är inte bara det att pärmarna förökar sig genom delning - intressena har också en tendens att svälla och föröka sig. Har man väl börjat så har man liksom hamnat på ett sluttande plan, och eftersom det ofta rör sig just om ens eget främsta intresse så är det ju heller ingen uppoffring. Sökmotorer och internet är för amatörer. Vinnare i slutändan blir ju den som har flest urklippspärmar när den dör! 
Snart nog uppstår ju då också behovet av någon form av register till samlingen. Nödvändigheten av någon form av referensavdelning med de allra viktigaste artiklarna och bloggposterna blir uppenbart. Ja, och om du har några bloggar du behöver följa så så behöver du troligen också upprätta någon form av register till dessa, gärna med någon form av betygssystem som indikerar vilka inlägg som har mest att ge. Och när alla register till sist blivit svåröverskådliga så tvingas man skaffa ett register över alla register, eller åtminstone samla dem i en pärm.
Man får nog vara lite observant på att själva samlandet har en tendens att ta överhanden, så att man aldrig läser något av det man samlar, att samlandet liksom blir ett självändamål. Slutligen står man där och tycker att en bibliotekarieutbildning skulle vara en strålande idé...

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg

Nyare inlägg