Jag har, som antytts tidigare, läst Alexander Bards och Jan Söderqvists bok Nätokraterna (2000 / 2001)... ja, så här tjugo år efter att den gavs ut.

Det är en bok om "det elektroniska klassamhället" enligt underrubriken, dvs det handlar om hur samhället kommer att förändras genom de mekanismer som satts i rörelse med "den digitala revolutionen". Det handlar mycket om information och medierna, om demokratin och våra identiteter. Litegrann påminner den om Castells stora verk om Informationsåldern, fast Nätokraterna är betydligt mer lättläst.

Generellt tycker jag att det är en lysande bok som tycks mig högaktuell än idag. Sedan håller jag naturligtvis inte med om allt som påstås. Kapitlet om den nya biologin hade jag kunnat vara utan, och visst är Nietzsche en utomordentligt viktig tänkare, men hans angrepp på humanismen var ju inte så lyckat, med historien som facit. Det tycks heller inte finnas något verkligt utrymme för att mota utvecklingen i någon annan riktning i Bards & Söderqvists framställning. Framställningen antyder att allt bestäms av den tekniska utvecklingen, människan har bara att anpassa sig efter det nya "paradigmets" inneboende mekanismer. Den här fatalismen är inte i min smak. Hela boken ter sig som en enda lång framtidsspaning.

Här är några citat ur boken, först om information och kunskap; sidangivelserna från pocketupplagan: 

 Ju mer komplicerad en situation är, desto högre blir gissningsgraden och därmed inslaget av fiktion i vår verklighetsuppfattning (s 22).

Att informera sig är att försöka synkronisera det egna huvudet med verkligheten utanför. Det finns goda skäl att anstränga sig; det är lättare att interagera med sin omvärld om man har en någorlunda korrekt uppfattning om dess underliggande mekanismer (s 23). 

Vårt tänkande styrs av tillgången på information.

Den tillgängliga informationen bestämmer vad som är möjligt att tänka och att göra (s 24).

Men information kan knappast sägas vara en bristvara idag. Det är svårt att på allvar göra gällande att att särskilt många av våra allvarliga problem – sociala, politiska eller personliga – ytterst bottnar i otillräcklig information. Det fria flödet av allt större informationsmängder är, som Neil Postman och andra har påpekat, lösningen på ett 1800-talsproblem som redan är löst. Vad som i första hand saknas idag är inte information utan överblick och sammanhang (s 104).

Informationsöverflödet och sammanhangsbristen hör intimt ihop, är två sidor av samma sak (s 105). 

Det kommer ständigt nya påbud från experterna. Det enda säkra, det enda experterna har att luta sig mot, är den moderna vetenskapen, och vad den har lärt oss är att all kunskap är provisorisk, att alla sanningar om världen förr eller senare blir reviderade (s 105-106). 

Vi tror på vetenskapen, men vad är det egentligen vi tror på när vi vet att det alltid kommer något nytt (106)? 

Det går inte längre att att åstadkomma något kreativt med bara information, det enda resultatet av ett fortsatt ohämmat utsläpp är att den mentala föroreningshalten stiger i samhället (111).

Allt talar för att vi nu befinner oss i inledningen av den fas då information, paradoxalt nog, åter börjar förlora prestige i det allmänna medvetandet. Den är så lättåtkomlig att den har blivit ett logistiskt problem och en miljöfara. (…) Det kommer en dag då den entusiastiska hejaklacken inser att den har blivit förd bakom ljuset. Det åtråvärda är det svåråtkomliga, överblicken, sammanhangen, kunskapen. Det är där makten ligger (114).

När information produceras i överflöd blir [uppmärksamhet] den stora bristvaran. I de nätokratiska nätverken har information i sig därför ett begränsat värde. Snarare sätts ett värde på att slippa all den onödiga informationen, för att kunna frigöra värdefull tid och möjliggöra koncentration. (…) Metainformation, hur olika typer av information sammankopplas på effektivast möjliga sätt, är i sig den viktigaste formen av information (233-234).