Säg ja! Säg ja! Säg ja!

Danskarna fick till en rätt charmig låt  för eurvisionsschlagerfestivalen.

Jag skrev av den engelska texten, räknade vokalljud, noterade rimmen. Sedan var det bara att knåpa ihop meningar som någotsånär följde originalet. Tidsåtgång 1 tim. 20 min.

Säg Ja!                                            Text & musik Emil Adler Lei, Jimmy Jansson och Linnea Deb

                                                                                     svensk text :Skeninge skolbiblioteksblogg

Tänkte ett tag att inte livet var min grej

Bitter ensam och lessen efter alla nej

Oron hade nästan helt betvingat mig

När du kom och med ett leende sa Hej!

Nu vill jag ge livet en ny chans

refr

Hjärtat klappar hårt men jag mår bra

Bjuder på en puss, kom hit och ta

Jag är ju så kär, dig vill jag ha

Säg ja, säg ja, säg ja!


Hjärtat klappar hårt men jag mår bra

Bjuder på en puss, kom hit och ta

Jag är ju så kär, dig vill jag ha

Säg ja, säg ja!


Tänk att kunna känna sig så rusig nykter

Tänk att få vara på rätt plats när lyckan vänder

Väva alla drömmarna som hoppet tänder

Kom så byter vi ringar på våra händer

Nu vill jag ge livet en ny chans


(refr. osv)


Sedan finns det ju ytterligare 40 eurovisionstexter som alla behöver en svensk text...

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om jaget och identiteten, ur Nätokraterna

Till sist kommer några identitetsrelaterade citat, mina gränser till kategorierna "information" och "medier" är ibland eventuellt lite godtyckliga...


Jaget och identiteten

Det är inte jaget som producerar tänkandet utan tvärtom tänkandet som producerar jaget. När tänkandet förändras, förändras också jaget. Något fixerat jag (...) existerar överhuvudtaget inte. Därför är det inte rimligt att säga att människan i egenskap av suveränt subjekt tar reda på ”sanningen” när hon utforskar sin omgivning. Istället tvingas vi konstatera att hon i hög grad konstruerar den sanning som passar hennes syften och hennes omständigheter. Ingen sanning överlever utanför de omständigheter där den tillkommer och där den fyller en funktion (136).

Dividens bekräftelse ligger i den andres, eller snarare de andras, reaktion. Han eller hon betraktar sig som ett nätverk som är beroende av andra nätverk för att genom ständig kommunikation skapa och kontinuerligt uppdatera sin hett eftertraktade virtuella identitet (240). 

I det informationella samhället ersätter de virtuella subkulturerna feodalismens bygemenskap och kapitalismens nationsgemenskap som grunden för människors sociala identitet. (…) De nya gränserna mellan sociala grupper upprättas under stort allvar i den virtuella världen (s 207).

Den politiska korrekthetens terror i våra dagar utgör en minoriteternas förbittrade revansch mot denna majoritetsdyrkan. Så kallade svaga grupper sluter sig samman i högljudda allianser och kräver rättigheter i form av kvoteringar och särskilda förmåner. Påtryckningar utövas främst genom utspel i media, vissa minoriteter med större medial genomslagskraft än andra lyckas bättre i denna symboliska kamp om makten över definitionerna. Resultatet blir en total utarmning av den politiska kulturen: den politiska sfären töms undan för undan på substans för att istället bli skådeplats för en särintressenas vildsinta huggsexa. Åsiktsrepresentativiteten – det system som den västerländska demokratin bygger på och enligt vilken en representant företräder sina väljare i kraft av sina åsikter och inte på grund av kön eller annan grupptillhörighet – ersätts med olika former av bisarr sifferexercis: varannan damernas, , var femte pensionärernas, var tionde invandrarnas et cetera in absurdum (s 155-156).


Men nu tänker jag ändå missköta min "virtuella identitet" en tid framöver. Jag vill göra ett nytt försök att koncentrera mig på att skriva något annat, så det lär inte bli några nya uppdateringar på åtminstone ett par, tre månader...

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om medierna och politiken, ur Nätokraterna

Jag fortsätter med ytterligare en bunt citat från Bard & Söderqvist: Nätokraterna:

Medierna och politiken

Mediernas strategi i kampen mot Staten har byggts upp kring en fiktion: myten om politikerföraktet. Stommen i denna myt är föreställningen att man inom de breda folklagren i det senkapitalistiska samhället uppfattar de folkvalda politikerna som en samling korrumperade roffare som närmast tvångsmässigt skor sig på väljarnas/skattebetalarnas bekostnad, och som på ett utstuderat sätt missköter de uppgifter de är valda att utföra (84).

Problemet med den här profetian är att den är självuppfyllande: genom att ständigt påtala det påstådda politikerföraktet skapar medierna ett mediafenomen som sedan, genom sin blotta existens, ger upphov till ständigt nya larmrapporter (85). 

Vi kan se hur såväl opinion som lagstiftning numera uppstår och utformas i medierna. Politikerna är producenter, väljarna är konsumenter, medan medierna tillskansat sig den allt viktigare curatorrollen i den politiska sfären och utövar därigenom, enligt nätokratiska principer, total kontroll över den politiska processen i det informationella samhället (85). 

Nyckelordet här är nätverk. (…) Tocquevilles civila samhälle, detta nätverk av intressegrupper, har i och med informationalismen frigjort hela sin potential och förvandlats till en omättlig gökunge, en parasit på det allmänna, ett månghövdat hänsynslöst monster, den representativa demokratins fångvaktare och överman (90).

Teknologins snabba utveckling har resulterat i att nätverken av intressegrupper har blivit oändligt mycket mer slagkraftiga, och deras möjligheter att utöva politiska påtryckningar har nått en nivå där de i praktiken tagit över och faktiskt styr den politiska processen (91).

Så snart någon inom den marginaliserade politikerklassen försöker driva en enskild fråga i en viss riktning, trummar de berörda lobbygrupperna och remissinstanserna snabbt och behändigt fram en så kallad opinionsyttring, det vill säga en artificiell och välregisserad mediapöbel som, om så behövs, både fysiskt och virtuellt går till angrepp mot det aktuella politiska projektet. Från Greenpeace till legitimerade vita rockar, från advokatsamfund till diverse nätokratiska mailinglistor, arrangeras och produceras bestörtning och förtrytelse på beställning. Så lamslås gång på gång den demokratiska processen för att slutligen helt inordna sig under intressegruppernas kontroll. De får helt enkelt själva diktera propositionerna mot att de stackars politikerna slipper medial misshandel (91-92).

Det centrala i sociala konflikter är att erövra makten över definitionerna (138). 

Detta intima samspel mellan politiken, forskningen och media har varit så finurligt ordnat att man helt har organiserat bort varje tillstymmelse till en kritisk instans Det har sannerligen inte legat i de rubriksugna mediernas intresse att utsätta någon av larmrapporterna för en närmare granskning. Och de kommersiella krafterna har kunnat betrakta hela spektaklet som en enda gigantisk reklamkampanj för alla upptänkliga sorters jagstärkande produkter och tjänster. En medborgare som är missnöjd med sig själv är i regel en högpresterande konsument. Perfektion är en omöjlighet, men det kommer alltid nya produkter och tjänster att pröva, förkunnar de envägskommunicerande massmedierna, och att åtminstone försöka förbättra sig är en medborgerlig plikt. (…) Det ständigt påspädda självföraktet är själva grunden för den terapeutiska hyperkonsumtionen som håller de senkapitalistiska hjulen snurrande på högvarv. Reklamen är moroten och larmrapporterna är piskan. Staten och kapitalet sitter fastsurrade i samma båt (222). 


Ja, numera tänker vi ju snarare på div. miljö- och klimathot i dessa sammanhang, men principen är ju densamma; skam och skuldpåläggande... vidare

Detta distanserade förhållningssätt till omvärlden, detta byggande av en parallell verklighet, är något som faller sig helt naturligt för medborgarna i det höggradigt medialiserade samhället, där gränsen mellan den under kapitalismen starkt omhuldade ”verkligheten”och den mediesufflerade fantasin blir allt svårare att uppfatta och allt mindre intressant att upprätthålla. Nyheterna är underhållning, redigerade och presenterade enligt underhållningens estetik, politiken har, (…) blivit ”show business för fula människor”, ett slags tv-teater om sensationaliserade samhällsproblem (284). 



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om information och kunskap ur Nätokraterna

Jag har, som antytts tidigare, läst Alexander Bards och Jan Söderqvists bok Nätokraterna (2000 / 2001)... ja, så här tjugo år efter att den gavs ut.

Det är en bok om "det elektroniska klassamhället" enligt underrubriken, dvs det handlar om hur samhället kommer att förändras genom de mekanismer som satts i rörelse med "den digitala revolutionen". Det handlar mycket om information och medierna, om demokratin och våra identiteter. Litegrann påminner den om Castells stora verk om Informationsåldern, fast Nätokraterna är betydligt mer lättläst.

Generellt tycker jag att det är en lysande bok som tycks mig högaktuell än idag. Sedan håller jag naturligtvis inte med om allt som påstås. Kapitlet om den nya biologin hade jag kunnat vara utan, och visst är Nietzsche en utomordentligt viktig tänkare, men hans angrepp på humanismen var ju inte så lyckat, med historien som facit. Det tycks heller inte finnas något verkligt utrymme för att mota utvecklingen i någon annan riktning i Bards & Söderqvists framställning. Framställningen antyder att allt bestäms av den tekniska utvecklingen, människan har bara att anpassa sig efter det nya "paradigmets" inneboende mekanismer. Den här fatalismen är inte i min smak. Hela boken ter sig som en enda lång framtidsspaning.

Här är några citat ur boken, först om information och kunskap; sidangivelserna från pocketupplagan: 

 Ju mer komplicerad en situation är, desto högre blir gissningsgraden och därmed inslaget av fiktion i vår verklighetsuppfattning (s 22).

Att informera sig är att försöka synkronisera det egna huvudet med verkligheten utanför. Det finns goda skäl att anstränga sig; det är lättare att interagera med sin omvärld om man har en någorlunda korrekt uppfattning om dess underliggande mekanismer (s 23). 

Vårt tänkande styrs av tillgången på information.

Den tillgängliga informationen bestämmer vad som är möjligt att tänka och att göra (s 24).

Men information kan knappast sägas vara en bristvara idag. Det är svårt att på allvar göra gällande att att särskilt många av våra allvarliga problem – sociala, politiska eller personliga – ytterst bottnar i otillräcklig information. Det fria flödet av allt större informationsmängder är, som Neil Postman och andra har påpekat, lösningen på ett 1800-talsproblem som redan är löst. Vad som i första hand saknas idag är inte information utan överblick och sammanhang (s 104).

Informationsöverflödet och sammanhangsbristen hör intimt ihop, är två sidor av samma sak (s 105). 

Det kommer ständigt nya påbud från experterna. Det enda säkra, det enda experterna har att luta sig mot, är den moderna vetenskapen, och vad den har lärt oss är att all kunskap är provisorisk, att alla sanningar om världen förr eller senare blir reviderade (s 105-106). 

Vi tror på vetenskapen, men vad är det egentligen vi tror på när vi vet att det alltid kommer något nytt (106)? 

Det går inte längre att att åstadkomma något kreativt med bara information, det enda resultatet av ett fortsatt ohämmat utsläpp är att den mentala föroreningshalten stiger i samhället (111).

Allt talar för att vi nu befinner oss i inledningen av den fas då information, paradoxalt nog, åter börjar förlora prestige i det allmänna medvetandet. Den är så lättåtkomlig att den har blivit ett logistiskt problem och en miljöfara. (…) Det kommer en dag då den entusiastiska hejaklacken inser att den har blivit förd bakom ljuset. Det åtråvärda är det svåråtkomliga, överblicken, sammanhangen, kunskapen. Det är där makten ligger (114).

När information produceras i överflöd blir [uppmärksamhet] den stora bristvaran. I de nätokratiska nätverken har information i sig därför ett begränsat värde. Snarare sätts ett värde på att slippa all den onödiga informationen, för att kunna frigöra värdefull tid och möjliggöra koncentration. (…) Metainformation, hur olika typer av information sammankopplas på effektivast möjliga sätt, är i sig den viktigaste formen av information (233-234).


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Obekväma ord

Det har skrivits några nya intressanta texter om ord. Främst en debatt i DN som är låst och som jag bara läst inledningen av men som gett en del efterskalv i andra läsbara texter. Och kanske kan debatten i viss mån rekonstrueras av ett par gamla texter...

Det var Lars Melin som inledde i DN 12/1 med "När man inte får säga vissa ord blir språket oklart” där han påtalar en tilltagande beskäftig nymoralism (fastän han inte använder just det ordet) på vår språkanvändning från språkaktivister: 

"Nyckelordet är inkluderande språk: alla ska vara med, ingen ska pekas ut. I själva verket är ingenting mer exkluderande än inkluderande språk."

 Det rör sig alltså i typfallet om en grupp som på något sätt ska få "korrektare", mer inkluderande eller mer neutrala benämningar, men resultatet blir att majoriteten språkanvändare känner sig kränkta över att deras språk ifrågasätts eller mästras samtidigt som de osäkra språkanvändarna blir ännu osäkrare. 

 Rädslan för att stämplas som cynisk, sexistisk, homofob, misogyn, rasistisk etcetera har stark repressiv verkan. 

Texten har kommenterats av Anders Gustafsson i BLT .

Och mer personligt reflekterande av Karin Pihl i GP 14/1. 

 [N]är makten - staten, vården och skolan - tar till ett språkbruk för att trixa till verkligheten blir det ett demokratiskt problem. För det första eftersom det kan vara svårt att begripa. För det andra eftersom just dessa begrepp - intersektionalitet, normkritiskt tankesätt och så vidare - inte är neutrala. De står för ett visst ideologiskt synsätt. Att köpa normkritik som idé är inte synonymt med att vara hövlig mot andra människor. Att inte köpa idén är inte synonymt med att bete sig illa mot andra. Man måste vara politiskt insatt för att se att detta är en form av ideologisk kampanjande och därmed maktutövning.

Ja, vad i allsindar är "intersektionalitet"? Vilken föreställningsvärld kommer det ifrån?

Jag drar mig till minnes en kommentar till en text på Det goda samhället av sign "Rikard":

Rektor: ”Temat för vårterminen är kritiskt tänkande, vi skall utmana gamla paradigm och arbeta intersektionellt och ämnesövergipande för att eleverna skall kunna bryta mot gamla normer och sanningar.”
Jag, och de två andra männen i kollegiet: ”Vi förstår inte vad du pratar om, kan du förklara?”
Rektor: ”Den som har funderingar kan ta det med mig på kontoret vid tillfälle, vi har inte plats för diskussion nu, det här har skolans ledning (NB: alla svenska kvinnor i övre medelåldern) bestämt under sommaren.”


Nåväl, kärnan i Melins resonemang torde kunna inhämtas från Aftonbladets recension av hans och Mikael Parkvalls bok Laddade ord 2017:  Så blev n-ordet det mest förbjudna. 

En av DN-debattörerna, Anna Vogel, har tidigare skrivit i Språktidningen om obekväma ord. 

När jag gick i mellanstadiet högläste magistern Agatha Cristies Tio små negerpojkar för oss, den lär numera vara omdöpt till Och så var de bara en. Jag tycker det är djupt obehagligt om människor ska bli stigmatiserade och trakasserade bara för att de håller fast vid sitt eget språkbruk när myndigheter eller intresseorganisationer "bestämt" att de vill ha det på något annat sätt. Naturligtvis ligger det ingen värdering i ordet "svart", eller "Montenegro", eller "neger" eller "zigenare". Inte för min generation. Är det månne det alltihop handlar om? Ett sätt för på 80- eller 90-talister att peka finger åt äldre generationer? Vem är det egentligen som är intolerant?


Å andra sidan är tycker jag heller inte att vi ska dra alla s.k. "språkpoliser" över en kam. Visst ska man kunna kritisera dåligt språkbruk. Se t ex  Fredrik Haages Ord som bör rödmärkasSmålandsposten 13/1. 

Till sist - Karin Långström i Skaraborgs läns Allehanda 4/1 som avslutning till ett referat av Strömholms artikel:

Om nu någon skulle känna sig utmanad av min text kan jag lova er: jag tar med mig tanken, jag upplever att frågan är väckt och jag låter den stanna i rummet. Texten är ju inte huggen i sten utan är ett levande dokument. Vem vet, jag kanske till och med tar höjd för att se det som en ... utmaning.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg