Så gör man böcker

Jag tänkte beskriva hur jag gör när jag gör böcker.

Först skriver jag boken, dvs knackar in texten i datorn. Vanligen använder jag A5-format i ordbehandlingsprogrammet. A5 ger ju så mycket elegantare böcker än det klumpiga A4-formatet.

Men det innebär förstås att jag måste skära itu A4-ark för att få A5 att stoppa i skrivaren. Jag har köpt en arkskärare för ändamålet, torde finnas hos vanliga pappershandlare.

Sedan skriver jag naturligtvis ut texten på en vanlig skrivare, alla skrivare har väl dubbelsidig utskrift.


Som fram- och baksida tar jag ett styvare pappersark. Det är normalt inget problem med att använda dessa i skrivaren om jag vill ha text på omslaget.

Så använder jag en bindningsmaskin av märket Peach som jag köpte billigt på Netto för många år sedan.

När jag nu går igenom marknaden på nätet ser jag att priserna för inbindningsapparater varierar från 500:- till 15 000 utan att jag kan begripa vari kvalitetsskillnaden skulle ligga, men Peach-apparaterna är nog fortfarande marknadens billigaste. Men det finns förstås andra fabrikat också. Ett exempel som jag hittat hos Conrad.se finns här. Med en kapacitet på 350 sidor torde den räcka för åtminstone mina behov. Detta är alltså inte exakt samma apparat som min gamla mackapär, men jag utgår från att de fungerar ungefär likadant. Det rör sig alltså om en kombinerad hålstansare och ryggspännare. Med denna apparat gör man alltså böcker med "falska" plastspiralryggar, Dvs ryggarna består inte av "riktiga" spiraler som i kollegieblocken vi använder som anteckningsböcker (fastän det kan se så ut), utan av en plastremsa som det sitter 21 hoprullade hakar på (för A4-format). Dessa ryggar köps separat och tycks inte vara svåra att få tag på. Sök t ex på "plastspiraler".  För böcker om 70-100 ark behövs ryggar med 12 mm diameter. Tunnare böcker kräver förstås mindre ryggar och vice versa.

 Först ska alltså bokens sidor stansas. Apparaten fungerar då som en vanlig hålslagare, fastän den gör 21 hål istället för 4. Det är alltså en helt mekanisk sak. I min apparat kan jag bara stansa 2 ark åt gången. Misslyckas stansningen, vilket inte är särskilt ovanligt, måste jag förstås skriva ut nya exemplar av de fördärvade sidorna och göra om proceduren.

Sedan trär man upp ryggen på piggarna högst upp och bänder upp de hoprullade hakarna med apparaten för att kunna trä in hakarna i bokarkens hål. Sedan är det bara att klippa bort den bit av den A4-anpassade ryggen som blev över och så är boken klar.

Jag tycker att det är en kul hobby. Man kan t ex göra personliga böcker att ge bort till jul, eller försöka sälja dem, eller bara ställa i bokhyllan. Ska det bli riktigt skrivet måste man ju göra det själv!

Och jag tänker att det borde kunna vara ett lämpligt system även för skolbruk. Gör en egen lärobok! Skriv den själv eller samla andras texter till en textsamling. Diskutera med din skolbibliotekarie! Eller så skriver ni en antologi med klassens egna texter. 

Jag kom att tänka på detta när jag läste om eleverna i Mariefred och Nyköping som sammanställt sina egna åttologier. Jag vet inte hur mycket pengar de lägger på bindning och utgivning, men ska man komma hyfsat billigt undan tror jag "min" metod är den snålast möjliga.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Suckarnas mystär

Yngstdottern (gymnasiet) säger att de börjat läsa dikter på svenskan och själv har jag just läst ut Ulla Torpes Dikter - lyrikantologi för skolan (1989). Det är en liten bok, omfattande 18 svenska dikter med tolkningsförslag, avsedd för högstadiet och gymnasiet. Det är faktiskt första gången jag läser en bok bestående av diktanalyser.

Tja, vad är det egentligen för behov som just dikt kan uppfylla? Och varför ska man behöva analysera eller tolka texter? Som Ulla Torpe skriver: "Vi vill att språket skall vara rakt och klart och begripligt, att det inte skall råda någon tvekan om vad som menas." - Ja, vad är det då för vits med att lägga tid på att fundera över oklara formuleringar? Det dunkelt sagda är väl också generellt det dunkelt tänkta? Varför skulle man behöva lägga ner extra möda på just texter, dvs information, i diktform? Finns det en förväntan om att just dikter ska kunna rymma någon sorts djupare sanningar om tillvaron som man behöver extra eftertanke för att uppfatta? Däremot är det naturligtvis ofta intressant att fundera över formen, dvs varför något blev så bra eller misslyckat. Hur gjorde författaren egentligen? Och vad kan man lära av exemplet?

Form och innehåll. Som två sidor av ett mynt. Två skilda storheter som smälts ihop till en text. Och kanske blir det extra tydligt just i dikter. Säger innehållet något väsentligt om tillvaron? Är formen attraktiv? Rimmar det? Går det att sjunga?

Just sångbarheten torde väl vara diktens främsta argument. Djupsinnigheter om tillvaron kanske ofta kan sägas elegantast som aforismer? Aforismer eller ordspråk eller repliker, citat, är en konstform som jag tycker är alltför underskattad som informationskälla.

Eller har jag helt fel? Eller är poängen med textanalys, som Sidenvall säger, att upptäcka hur olika vi läsare tolkar samma text?

Nåväl, låt mig ta en titt på Stagnelius Suckarnas mystär (vänd blad genom att klicka i högermarginalen).

Jag tolkar dikten som att författaren vill säga något om hur tillvaron fungerar: vi slits mellan makten att begära och tvånget att försaka. Dessa två livsvillkor utgör, menar han, en enhet, de framträder som "evig dubbelhet och enhet", och varje andetag utgör ett bevis på detta. Sedan följer hans exemplifieringar i tredje och fjärde stycket, havet som vill förenas med jorden och vinden som trånsjukt vill förlova sig med växtligheten. Exemplen frammanar bilden av ett ying-yangsystem, av motsatser som tillsammans bildar en enhet, eller, utgör två sidor av samma mynt, dvs att man inte kan få det ena utan att samtidigt få det andra. Allt har en fram- och baksida. Samtidigt ger ju även hänvisningarna till andetagen, vågorna, tidvattnet och årstidernas gång en antydan om att tillvaron inte är en linje från punkt a till b, utan främst ett evigt kretslopp.

Men vad menas egentligen med "makten att begära" och "tvånget att försaka"? Jag tänker att det måste handla om våra handlingsmotiv, bevekelsegrunder. Varför vill vi just det vi vill? För att vi tror att vi kan tjäna på det... Är inte våra önskningar just en sorts balansgång mellan "egna" motiv och saker vi önskar för andras skull? Vi försakar våra egna behov för familj, vänner, främlingar och alla sorters gruppgemenskaper vi valt. Att förverkliga sig själv som människa är att hitta en balansgång mellan kärlek till sig själv och kärlek till andra. 

Så läser jag.

Sedan läser jag om dikten i Bevingat (2000), uppslagsordet ...makten att begära...:

Dikten, som uttrycker pessimism inför jordelivets villkor, handlar om att människan kan drömma, längta och begära, men den jordiska verklighetens begränsningar gör att hon alltid blir besviken.

Verkligen!? Är min tolkning präglad av att vi lever i ett överflödssamhälle där den "jordiska verklighetens begränsningar" i form av t ex fattigdom så sällan gör sig påminda? Vaddå verklighetens begränsningar? Vi har internet, vi har information till förbannelse, det är bara att välja och vraka på sanningar och värden och uppfattningar och nöjen. Måste man verkligen bli besviken? Måste det vara så?

Hur läser du Suckarnas mystär? Finns det fler associationsbanor? Hur tänker tonåringar idag?

Jämför även, som jag nyligen länkade, Tage Danielssons egen version. 

Och vad är väl suckar om inte Djupa andetag? Visst är Anders Glenmarks Även en blomma / djupa andetag en lysande parallell till Suckarnas mystär? Eller är det bara i min värld?

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om folkbildarens kunskapssyn - och Boströms journalistik

I samband med en beställning från Bokbörsen tog jag med en extrabok på vinst och förlust. Birger Normans Repliker i kulturdebatten (1963). Det var en givande bekantskap! Han var kulturkritiker och folkbildare. En god stilist.

Läs här om folkbildarens kunskapssyn:

Det finns en utbredd förväntan att bildningsarbetets belysningar ska resultera i ett samlat och för alla giltigt resultat. Inte bara i fakta, utan i en absolut sanning. Det är här åter ett drag av sekularisering går i dagen. I folkrörelserna vandrar det omkring ett vilsegånget trosbehov, som klänger sig till meningar och åsikter, som till absoluter. Man saknar den tillit, som tillåter att belysningen blir så klar att det uppstår fler än en sanning. Tron är för tunn och för svag för att kunna stimulera en intellektuell skepsis. I den situationen är det en angelägen uppgift för bildningsarbetet att svika förenklingens förväntningar. Det bör anlägga de belysningar, som resulterar i tvesyn. Man ska få fakta klarlagda vid studiecirkelsammanträdet, men det måste betyda att man går hem med något att fundera på. Något man måste klara upp på egen hand.

Det är sånt här som vi får hoppas blir observerat av handledarna. de som sitter och leder studiecirklar, och de som författar studieplaner och konstruerar handledningar. Det innebär, på en smula sikt, att studieplaner och handledningar bör syfta ut över sig själva - ja, i grund och botten arbeta på att göra sig själva obehövliga. (...) [Handledaren] skall leda fram till ett vägskäl, där han överlämnar den handledde åt hans eget val. Där handledningen slutar, börjar orienteringen (s. 52-53).

Är det här självklarheter för dagens skola? Eller något att sträva efter? Eller gäller det bara vuxenstudier? Grundskolan handlar ju i hög utsträckning om att lära in kända, säkra grundfakta och metoder: Matematik, geografi, historia, kemi, fysik, grammatik, ordförråd etc. Sådant är skolan bra på. Men verkligheten består ju i hög utsträckning av värderingar och åsikter. Man hamnar lätt i ett ingenmansland mellan ämnena Svenska, samhällskunskap och filosofi... "Visst, det där låter ju angeläget och så, men det är inte mitt ämne..."

Jag minns när jag första gången hade åldern inne att delta i ett riksdagsval. Olof Palme skickade ut ett massutskick till alla förstagångsväljare om vikten att gå och rösta. Jag svarade att jag inte förstod vad det var de tvistade om: Det är ju bara att ta reda på vad som är bäst och sedan se till att genomföra det, påstod jag. Så naiv var jag alltså ännu som 20-åring! Och jag tycker mig ibland märka samma oförstående attityd mot meningsskiljaktigheter hos mina tonåringar. Men hur fostrar vi ungdom till att visa tolerans mot andra om vi inte först får dem att uppskatta meningsskiljaktigheter? Att gilla komplexiteten i sig? Och kanske en ödmjukhet inför allt man inte vet eller kan förväntas veta något om som tonåring.

Det var ju detta Håkan Boström var inne på i GP-ledaren jag länkade häromsistens , att journalistiken borde sträva efter att bredda läsarnas perspektiv, inte förenkla, inte underblåsa populistiska stämningar, drev och moralpaniker. Går det här idealet att förena med skolans kunskapssyn?


Ett praktiskt exempel på den Boströmska metoden:

Under september debatterades behovet av en litteraturkanon för skolan ännu ett varv.

Martin Tunström, Barometern 12/9 , menar att främsta argumentet för en läslista är att lyfta fram boken och stärka läsandets ställning.

 Expressens Susanna Birgersson 22/9 Nya och gamla svenskar kan mötas i Mumindalen  talar för en kanon som en nödvändig gemensam referensram för nya och gamla svenskar. 

Jacob Sidenvall i Smålandsposten 28/9 talar om bokpratets (i bokcirklar, men naturligtvis också i skolan) förmåga att visa hur olika vi läser och tolkar texter vilket kan leda till reflektioner och insikter om det egna tänkandet som man inte får när alla bara läser olika texter i enskildhet.

Och så Håkan Boström, då, GP 26/9 som skriver just så som Norman och han själv har beskrivit som idealet: Ett för-och-emotresonemang där perspektiv och argument staplas på varandra och där det inte är helt givet vad som egentligen väger tyngst i slutet. Men där läsaren har fått en hyfsad bild av sakens komplexitet - och något att fundera på.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om vetenskap och politik, om vara och böra

Det har nyligen skrivits några läsvärda ledartexter om vetenskap och politik och värderingar.

Janerik Larsson, ledarskribent på Svenska Dagbladets hemsida, men som, vad jag förstår, sällan syns i papperstidningen, uppmärksammar ett resonemang som Katarina Barrling fört i radions Godmorgon Världen

Om forskning som politiskt slagträ. 

Uttrycket ”forskning visar” utgör något av debattens hårdvaluta. Därför rycks och slits det i forskare som aldrig förr. Den som kan lägga in en länk till vad ”forskning visar” behöver ofta inte bemöda sig om att göra så mycket mer för att styrka sina påståenden. Ibland känns det som om vi människor slutat lita på vår egen förmåga att argumentera. I stället efterfrågar vi forskningsresultat. Och eftersom forskningen ofta kan peka i olika riktningar så kan var och en finna något som passar de egna syftena. (- - -)

Det finns en varningssignal att vara uppmärksam på: tvärsäkerhet, till exempel kategoriska påståenden om komplicerade samband på samhällsnivå. För att ta den nu så intensiva debatten om kriminalitet som exempel, bör man vara vaksam både vad gäller påståendet om att hårdare straff leder till lägre brottslighet och påståendet att hårdare straff inte leder till lägre brottslighet. I båda fallen beror det på. Vad menas med hårdare straff? Hur är straffen utformade? Vilken typ av brottslighet? Och så vidare.

Det här är en form av skepsis som är viktig att upprätthålla. Och den ska inte förväxlas med relativism eller bristande respekt för kunskap. Tvärtom tyder sådan skepsis på just respekt för alla de komplikationer verklig kunskap rymmer. En respekt inte minst forskare har ett särskilt ansvar att försvara.
Och i Dn 28/9 skriver Lena Andersson om just ett utmärkt sådant exempel, under rubriken Demokratin är hotad om vetenskapen ensam ska styra klimatpolitiken.
I alla tider har ungdomen anklagat tidigare generationer för förstockelse. Ingen före dem har tänkt, förstått eller åstadkommit något av värde. Bedriften att ha fört mänskligheten ur enkelhet och fattigdom till komplexitet och välstånd utgör så att säga själva vidrigheten att komma till rätta med. Någon insikt om de delikata avvägningar mellan legitima intressen som har gjorts och måste göras märks inte, och ingen påminner om det. (...)
Vi syndiga vuxna som bara tänker på pengar anmodas att lyssna på vetenskapen. Men vetenskapen har inga svar på filosofiska frågor. Det är idéer som avgör hur samhällen inrättas. Om dessa idéer är vi inte överens. När vagheten ibland ger vika skymtar föreställningen om en global planekonomi grundad i fakta. Det är ett filosofiskt förslag, inte ett vetenskapligt. (...) 
Att således hävda att det inte finns något att debattera eftersom sanningen redan föreligger är fel. Dels för att forskningen sällan har helt rätt och forskare sällan är helt eniga. Men mest för att svaret i den politisk-filosofiska frågan kan vara att det saknar värde att leva förslavad av en torftighet där varje utandning är en skymf.

Vad Lena Andersson här är inne på, tror jag, är Humes lag. Från ett är, dvs ett påstått faktaförhållande finns det inga logiskt bindande kopplingar till ett bör, dvs en moralisk eller politisk värdering. Dessa värderingar är eller innebär ju, som Lena Andersson uttrycker det, "avvägning mellan legitima intressen". Och den skillnaden hade åtminstone jag svårt att inse ännu någon tid efter gymnasiet. Mina skolböcker berättade inte om Humes lag. Hur det är med dagens vet jag inte, men här  är en bloggare, Eddy på Flyktlinjer, som vill se den mer uppmärksammad. Se särskilt andra halvan av texten.
Jag misstänker att åtskilliga, såväl skolungdom, lärare som övriga vuxna, aldrig reflekterat över detta.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lyrikredaktörens kunskapssyn

Jag har läst Göran Hasslers diktantologi Århundradets ordmusik (1991), utgiven av En bok för alla. Det är ett 50-tal poeter som debuterade under 1900-talets första halva som presenteras. Boken har naturligtvis både förtjänster och mindre lyckade drag. Redaktören har ansträngt sig att hitta passande illustrationer till varje uppslag, oftast från bildkonsten, och han ger en kort personlig introduktion till varje konstnär och de presenterade dikterna. Det är utmärkt och ger ofta god information.

Däremot kan jag ju tycka att en antologi med titeln Århundradets ordmusik även kunde förväntas ha med texter som skrivits för musik, men så är det alltså inte. Om man nu är intresserad av att läsa århundradets bästa texter i versform, de texter som bäst tolkat eller påverkat en tidsanda, då har åtminstone jag en känsla av att det är till de tonsatta texterna man bör gå. I många fall är det ju just därför att de är så bra som de blivit tonsatta. Hassler försvarar sig på följande sätt:

Många gånger har jag förebråtts för att jag inte tagit med tonsatta dikter och visor. I och för sig är det självklart - det handlar ju om ordens musik - inte tonernas. det skall ju också kunna läsas högt. Går det att recitera t ex Calle Schewens vals utan att melodin tar över hur man än anstränger sig? Många gånger försvinner ordens skönhet i tonernas slagskugga.

Det kan han ju tycka förstås och om jag eller du tycker annorlunda får vi väl skriva den boken själva. För övrigt är jag inte särskilt förtjust i urvalet heller. Det är få dikter jag tycker är riktigt bra, och jag slås av hur många som tycks handla om döden. Urvalet torde knappast kunna övertyga ungdomar om den svenska modernismens storhet.

Intressant är däremot förordet där Hassler formulerar sin kunskapssyn på följande sätt:

"Tro inte på allt som är sant" - det är en devis som är värd att ta till sig och fundera över. Allt för många sanningar har fått styra och leda utan att ha andra kvaliteter än just att vara "sanningar". Mycket av eländet i världen beror på att man förblindats av enskilda sanningar utan att vara medveten om att de inte har kvar sin sanningshalt om de feltolkas eller sätts in i felaktiga sammanhang.Tio rena sanningar kan bli en fet lögn - det beror på hur man buntar ihop dem. (...) Med poesi kan det vara tvärtom. Några fantastiska, osannolika och verklighetsfrämmande infall kan, sammanställda till en dikt, ge kristallklara sanningar med knivskärpa i konturerna.

Och med exemplet Picassos målning Guernica hävdar han att

Tidningsreportage, intervjuer, ögonvittnesskildringar och historiska avhandlingar, byggda på fakta och vetenskapliga sanningar, har inte kunnat visa den sanna bilden av vad som verkligen hände så intensivt och slående som den konstruerade fantasibilden gjorde.

Poesin är hävstången som kan ge oss en djupare mening och andra perspektiv än de sanningar som enbart prosaiskt och i inskränkt bemärkelse är "sanna".

Nyckeln för både poesi och annan verklighetsbeskrivning är att de skall vara betydelsefulla - att de ska angå oss och vara viktiga. Uppfylls inte det kravet är sanningen, vare sig den är prosaisk eller poetisk, meningslös.


Tillägg. Helt utan samband med kunskapssyn men dock till frågan om ord och musik skulle jag vilja citera berättelsen om Gläns över sjö och strand från Bevingat (2000).

Tonsättningen gjordes av Alice Tegnér till en julavslutning i Djursholms läroverk där Viktor Rydberg var inspektor.

Mitt i sången kastade jag en blick på Viktor Rydberg. Vad tyckte han? Vad tänkte han? (...) Då ser jag att hans ögon är tårfyllda och att ett par stora tårar sakta tillrar ner i bäverkragen på hans päls. Hans gripenhet glömmer jag aldrig. (...) och då jag frågade om han tog illa upp att jag måst göra några små ändringar i texten svarade han: "Kära fru Tegnér, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt blir aldrig folkets egendom förrän den sjunges." 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg